Charlottes Mirakel

Tack för mig

2010-01-22T16:06:00.003+01:00

Jag har bestämt mig för att lägga ner bloggen.

Tanken med bloggen var ju faktiskt att hålla den levande under Moas första år med oss, och att ha den som ett framtida dokument för hennes skull så att hon kan se hur det var och hur vi upplevde hennes första år. Att det sedan smög sig in lite diskussioner och tankar som hade med annat än Moa att göra - så kan det bli.

I vilket fall som helst så har jag i ärlighetens namn tröttnat lite, jag saknar inspiration, och jag saknar framför allt tid att sitta och skriva. Jag kommer inom kort att börja jobba lite igen, och då kommer jag att ha ännu mindre tid....

Så jag väljer att lägga ner bloggen.

Däremot kommer jag att fortsätta läsa mina favoritbloggar, och jag kommer att fortsätta kommentera er hej vilt.

Så tack för denna tiden och den plats jag fått ta i cyberspace.

Sköt om er, alla, och ha ett fantastiskt år 2010.

Kick-off i Åre

2010-01-16T16:00:00.007+01:00

Denna helgen är jag i Åre med jobbet. Som synes på bilden så är vädret fantastiskt och skidåkningen är kanon, trots viss snöbrist.

Det var längesedan jag åkte så det var så roligt att åka lite skidor.

Dessutom är det otroligt kul att träffa alla kollegor som jag inte träffat på länge.

Vilka underbara, kompetenta, driftiga och fantastiska kollegor jag har! Den här kick-Off :en var en helt otrolig vitaminkick för mig, och jag känner att jag börjar bli suger på att börja jobba igen.

Moa - månad 11

2010-01-13T11:31:00.011+01:00

Ett år gammal är hon nu, vår skatt. Jag blir så rörd så jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. Tänk att hon funnits hos oss ett helt år. Och så vandrar tankarna över på annat: vad gjorde jag innan hon kom? Jag måste ju haft massor med tid? Vad gjorde vi, jag och M?

Det viktigaste framsteget som hänt denna månaden är ju helt klart att lilla Sessan börjat gå. På lillejulafton reste hon sig och började gå på riktigt. Nu går hon hela tiden, precis hela tiden. Hon tycker det är så spännande att hon går tills hon helt enkelt inte orkar stå längre.

Hon sover väldigt oroligt nu. Jag tror att det beror på att hon börjat gå. Hon ändrar också sovmönster från natt till natt. Ena natten somnar hon lätt som en plätt, men vaknar sedan för att vara vaken en stund mitt i natten. Andra natten är hon jättesvår att somna, fast då hon väl somnat så sover hon till halv fem i sin egen säng: Det hör tydligen till det där med att börja gå, har jag läst, att sömnen blir orolig. Det är ju inte så konstigt, vilka möjligheter som öppnas för henne nu! Det måste ju vara fantastiskt att kunna gå istället för att krypa!

Hon har blivit mycket mer medveten den här månaden. Hon kramas mer medvetet, och pussas och flirtar med oss tills vi smälter fullständigt. Hon kan nu komma fram och kramas och pussas självmant, någonting som hon aldrig gjort tidigare. Det är så härligt! Hon är även frikostig med kramar till alla gosse-djuren.

Vinterland

2010-01-13T11:24:00.005+01:00

Vad vackert det är utomhus när det är snö och kallt. På en promenad för någon dag sedan tog jag och sambon bland annat dessa bilder, en bit från Göteborg vid havet.

Tyvärr blåste det så mycket så det blev verkligen snorkallt, det blev följdaktligen inte någon lång promenad alls.

Lilla Sessan har blivit stor

2010-01-12T08:45:00.005+01:00

Den 10:e januari fyllde vår lilla Sessa 1 år! Grattis, vår älskade tjej! Tänk att hon redan är 1 år gammal! Den resan som varit det här året är absolut det mest häftiga jag någonsin varit med om, att få se Moa utvecklas och växa till från bebis till den lilla viljestarka tjej som finns hos oss idag.

Moa fick öppna massor med paketer på sin dag, och pappret var lika roligt (om inte roligare) som innehållet. Hon fick bland annat en hel del fina kläder, bankkloss med hammare från brio, en tavla från Tummelisa, en mätsticka att sätta på väggen, två jättefina böcker och mycket mera.

Moa fick så klart äta tårta för första gången. Och då hör det ju till att man äter med händerna och fingrarna. Det var jättekul! Hon satt och pillade med den där tårtan i säkert en halvtimme. Väldigt spännande att gräva i den och att stoppa i munnen.

Bordet var dukat till fest när vår Moa fyllde år. Girlanger och allting ska det såklart vara. Hipp hipp Hurra och GRATTIS till vår lilla / stora tjej!

Mitt 2009

2009-12-28T17:17:00.021+01:00

1. Gjorde du någonting i år som du aldrig gjort förut?
Jag blev mamma med allt som hör till, jag jobbade inte, jag fick veta hur det är att älska villkorslöst.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej - som vanligt!

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, hela min mammagrupp med de underbara tjejerna, Cilla, Line, min kusse Jenny bland andra

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej - det tackar jag min lyckliga stjärna för....

5. Vilka länder besökte du?
Danmark (här var vi kortare stunder), Italien(jag och min M var i Rom en weekend), Frankrike (vi var och hälsade på min bror och hans familj strax utanför Paris)

6. Är det något du saknat 2009 och vill ha mer av 2010?
Viktminsktning!

7. Vilket datum från 2009 kommer du alltid att minnas?
10 januari så klart - då kom ju vår lilla Sessa, 9 december - då firade jag och M 3 år

8. Vad är din största framgång 2009?
Moa så klart! Och att jag under detta år haft lyxen att kunna vara väldigt sann emot både mig själv och de jag bryr mig om. Jag har talat om för de jag bryr mig om att jag gör det - bryr mig om dem alltså... Det har varit ett år med mycket kärlek.

9. Största misstaget?
Att jag vid ett tillfälle var så upptagan av mig själv att jag inte förstod att en av mina bästa väninnor behövde mig.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, inte om man inte tar med kejsarsnittet.

11. Bästa köpet?
Att vi köper hjälp med att städa.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Moa - utan tvekan. Den ungen lär aldrig frysa. Hon har så mycket kläder att vi knappt hinner använda dem!

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många saker - men två exempel är Moa och min M - som gör så många gulliga saker för mig hela tiden....

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Madonnas "Celebration", eftersom vi var på hennes konsert i Göteborg i somras. Maria Linn Vågbergs "Himlen måste sakna en ängel". Den spelade vi när Moa döptes.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har varit mycket gladare. Det är så mycket bra som hänt i mitt liv år 2009: Moa har kommit till oss, jag och M bor ihop på heltid (tidigare veckopendlade M till jobbet i Göteborg), vi bor i vår fina lägenhet som vi trivs så bra i, vi har flyttat till en ny stad som vi trivs kanonbra i. Det här året ramlade alla bitarna på plats för mig. Mitt hjärta är äntligen helt!

16. Vad önskar du att du hade gjort mer?
Tränat! Ätit nyttigare! Sovit!

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tröttbitchat på M

18. Hur tillbringar du julen?
Med M:s familj och med min familj. Och självklart med min egen familj: Moa och M.

19. Blev du kär i år?
Jag blir kär i min M varje dag! :-)

20. Favoritprogram på TV:
Law & Order, Desperate Housewifes

21. Bästa bok du läste i år?
Jag har läst sorgligt få böcker detta året, jag somnar bara nu för tiden.... Men Marian Keyes nya "En förtjusande man" var bra. Ungefär den nivån jag har klarat av i år.... Jag håller nu på med Dan Browns "Den förlorade symbolen" som också är väldigt spännande.

22. Största musikaliska upptäckten?
Kings of Leon - fantastisk röst! Och en sorglig upptäckt och besvikelse som gick ut på att Madonna faktiskt är ganska kass och opersonlig på scen.

23. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En god middag.

24. Vad gjorde du på din födelsedag?
Den firades i Yngsjö i vår hyrda stuga tillsammans med min familj och mamma och pappa. Vi grillade oxfilé och drack en god Amarone.

25. Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
Att två av mina bästa vänner INTE hamnade i extrema livskriser.

26. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Avslappnad och opretto. Gällande kläder så blev det så klart mycket jeans och amningstoppar.

27. Vad fick dig att må bra?
Min M och lilla Moa, ala våra vänner och vår familj runt omkring. Våra resor till Rom och till Frankrike.

28. Vilken kändis är du mest sugen på?
Hmmmmm..... Brad Pitt ÄR ju snygg, alltså....

29. Vem saknade du?
Vissa kollegor eftersom jag varit mammaledig. Vissa av mina bästa vänner som bor kvar i Skåne och som jag inte haft möjlighet att träffa så ofta, speciellt min kusse Jessica.

30. De bästa nya människorna som du träffat under året?
Hela min föräldrargrupp, absolut! Och våra grannar i trappen bredvid.

Summera gärna ditt 2009 i din blogg!

GOTT NYTT ÅR!

Nu går hon!

2009-12-28T17:16:00.009+01:00

Och så helt plötsligt en dag innan julafton så går hon helt själv!

En fortsatt god jul!

2009-12-25T08:26:00.004+01:00

En fortsatt God Jul önskar jag och lilla Sessan er!

Jag hoppas ni finner lugn och ro, möjlighet att slappna av samt tid att umgås på riktigt med vänner och familj. Ni vet, det som egentligen hör julen till. Inte julklapparna och det där kommersiella tjafset - utan det julen verkligen handlar om.

För inte så länge sedan hörde jag ett bra citat som löd ungefär såhär: "Det handlar om att verkligen mötas - inte bara träffas"

Det är det julen handlar om för mig; att mötas, ha tid för varandra samt att få lite tid att ladda om batterierna.

Så god jul på er, alla!

Ha en riktigt skön helg!

Moa på Spira med en riktigt snygg kille!

2009-12-22T16:12:00.007+01:00

En av tjejerna i vår föräldrargrupp (Tack, Anna :-))har introducerat mig och Moa till Öppna förskolan Spira (Karl Gustavsgatan 43, Göteborg). Så där har vi varit några gånger nu. Det är en jättefin öppen förskola med pedagoger som är supertrevliga och hur duktiga som helst.

På måndagar och onsdagar har de öppet för barn (över 8 månader) och föräldrar från klockan 09-15. Då är det också sångstunder 10:30 samt 13:30.

På torsdagar är det babyöppet. Då har de sångsamlig 10:00 och 13:30.

Det är jättemysigt att komma dit med barnen, man känner sig väldigt välkommen, och personalen småpratar alltid lite och pratar lite med barnen. Det finns lekrum med alla möjliga olika leksaker, och det finns ett fika- och matrum där man kan ge barnen mat, och även köpa en fika eller frukt själv, eller till barnen.

Ett väldigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera!

På översta bilden syns Moa som precis som vanligt hittat någonting att stoppa i munnen. Nedanför syns snyggingen Olle i full karriär på sin favorithäst på Spira.

Tack Anna och Olle för trevliga dagar på Spira!

Klätterapan

2009-12-17T17:02:00.005+01:00

Moa har defintitivt ärvt sin mors talanger för att klättra. Jisses vad jag klättrade när jag var liten! Jag klättrade upp på tak, i träd, upp på skolans tak, på takbjälkar, på höskullar och diverse andra utrymmen där man kunde få till en hyfsad klätterväg.

Lilla Sessan verkar definitivt ha samma intresse.

Moa - månad 10

2009-12-17T12:04:00.012+01:00

Vi var på en något tidig 1-årskontroll hos läkaren på BVC nu i veckan. Vår lilla Sessa väger nu 10,2 och har växt till 76 cm. Allting var bra på kontrollen och hon fick oxå sin lilla spruta. Och snart fyller hon 1 år. Det är helt fantastiskt! Men det är ett helt annat inlägg....

Så vad har hänt under månad 10? Det absolut största är ju att hon tagit sina första egna steg. Det gjorde hon en lördag för någon vecka sedan, och sedan dess så går hon egna steg flera gånger om dagen, bland annat mellan olika möbler och så. Och vi är så stolta! Vi tittar på varandra i tystnad, jag och M, och vi ler i samförstånd som betyder att vi tänker: titta, vilket litet mirakel vi har framför oss - och nu börjar hon gå!

Annars går Moa omkring längst väggarna i hela lägenheten. Klättra är en annan favoritsysselsättning, både på mig och på möblerna. Härom veckan när jag stod på stegen för att hänga upp julstjärnan i Moas rum så kände jag någon som rörde vid mina hälar. Och visst hade lilltjejen klättrat upp alla fem stegen så att hon kunde ta på mina fötter. Hon är en riktig klättertalang! Precis som morsan var när hon var liten.

Moa har denna månaden börjat säga vissa ord. Hon säger mamma, pappa, titta (det har ju sagt länge) och hej. Och jag tror hon fattar vad det betyder oxå, faktiskt. Dessutom märkt det tydligt att hon förstår vad vi säger i vissa fall. Om jag säger till henne; nu går vi ut i käket och äter lite, så kryper hon med ljusets hastighet ut i köket och sätter sig och hoppar med förväntan i blicken. Likadant om jag säger att vi ska gå och byta blöja. Det är häftigt att märka hur vi kan kommunicera mer och mer, lilla Sessan och jag.

Hon är väldigt mycket mer fysiskt tillgiven nu. Hon kryper gärna upp i min famn och trycker in näsan i min hals och tycker om att buskela lite på sängen. Buskela betyder att vi jagas och kittlas lite , sedan så kommer hon och kramas och pussas lite. Det är verkligen hur mysigt som helst. Man känner verkligen att hon vet om att jag är mamma och M är pappa. Det är häftigt!

Och snart är det jul. Vår första jul som vi får ha vår lilla ängel hos oss. Och jag fixar och donar och gör julfint fast jag mycket väl vet att Moa inte fattar ett skit av det. Men det känns i vilket falll som heslt MYCKET roligare att göra fint och att baka och fixa och dona. För vi har ju vår lilla tjej oxkså nu. Vi är en familj (har fortfarande inte riktigt fattat det, att jag har en EGEN familj. Himla vuxet, alltså!).

Jag kommer att tänka på sången som vi hade på Moas dop, för den stämmer så bra med hur jag känner för Moa, och verserna till den går såhär:

"Förr så var jag alltid på väg, jag försökte fånga en dröm

Och jag trodde jag visste vad jag ville ha - du har väckt mig ur min sömn.

Plötsligt så var världen helt ny, allting stannade upp när du kom.

Och jag såg dig och visste av hela min själ att nu börjar allting om.

Gryningsljuset smyger sig in, finner ro i ditt andetag.

Och jag inser med ens att jag väntat en evighet just på denna dag.

Plötsligt slår du upp dina ögon, styrkan i din blick gör mig svag. Och helt utan att döma så ser du

på mig - och så börjar våran dag.

Himlen måste sakna en ängel - för en finns här hoss mig och vilar i min famn. Himlen måste sakna en ängel, hon ligger tätt intill mig, så trygg på min arm.

Kan det vara sant att jag får älska dig?

En av himlens änglar har landat hos mig."

Linn Maria Vågberg "Himlen måste sakna en ängel"

Matvrak

2009-12-14T09:01:00.004+01:00

Vår lilla tjej har verkligen en aptit som heter duga. Vilket är väldigt skönt, vad jobbigt att behöva truga och knepa och knåpa för att få henne att äta.

Sådan är INTE Moa.

Till frukost äter hon en och en halv limpmacka med leverpastej. Det går med ljusets hastighet och har hon inte alltid några bitar macka på brickan så skriker hon i högan sky.

Mammas lilla matvrak.

Dagens outfit: haklapp från vet inte och pyjamas från Name It.

Hipp Hurra!

2009-12-10T19:32:00.005+01:00

I dubbel bemärkelse, hipp hurra.

Anledning att fira 1:

Vår lilla tjej är 11 månader gammal idag - och vi har faktiskt lyckats hålla henne vid liv så här länge. Det är faktiskt något att fira. Dessutom håller hon på att bli en riktigt stor tjej som går själv, och säger mamma, pappa och titta. Herregud, ska det gå så här snabbt så kommer hon snart att flytta hemifrån.

Anledning att fira 2:

Min M och jag har idag varit tillsammans i tre år. Det var tre år sedan vi gick in på Anenue nr 1 i Göteborg den där lördagskvällen, tog varandra i hand och hälsade. Det var tre år sedan vi började prata med varandra om allt ifrån androgyna människor i baren till laster och beroenden. Vi började prata den kvällen och vi pratar fortfarande. Fantastiskt att vi idag har det bättre än någonsin. Jag älskar dig, min M! Tack för dessa underbara 1096 dagar, och som du skrev på kortet på blomsterbudet: det här är bara början.

Ikväll ska vi gå ut och fira ordentligt, vi ska gå på en riktigt bra krog och äta en riktigt god middag - utan avbrott av att Moa bajsat eller rivit ur böckerna ur bokhyllan eller att hon kryper in i diskmaskinen eller att hon äter upp mina morgontofflor. Vi älskar att vara med Moa båda två - men ikväll ska det bli skönt med en vuxenkväll.

De första stegen

2009-12-06T11:53:00.008+01:00

Tjohoo! Kors i taket! Halleluja! Fadderittan fan!

Igår kväll när jag stod och bakade pizza och M lattjade lite med Moa så tog vår lilla Sessan helt plötsligt två steg! Helt själv! Utan något stöd alls!

Hon stod upp och M kallade på henne när han satt på knä ungefär en meter ifrån henne - och med två stapplande, små steg var lillsessan i pappas famn.

Det var hur coolt som helt och vi blev sådär löjligt glada och stolta som jag gissar att bara föräldrar kan bli, och vi började genast tala om att hon minsann är den skarpaste kniven i lådan och om Einstein och Nobelpris och så.

Märkligt hur otroligt stolt man kan bli för sitt barns framstegs räkning.

Så himla häftigt; Sessans första steg

Dagens outfit består i tröja och byxa från Name It.

Lussebak

2009-12-05T13:56:00.006+01:00

Idag blev det lussebak.

Moa var med och satt bredvid och lade i nappar i kastrullerna 87 gånger. Efteråt fikade vi hela familjen, och Moa fick smaka lussekatter med mjölk för första gången. Det var uppskattat, hon gillade absolut lussekatter.

Precis som sin mamma.

Idag har vi även blivit färdiga med Moas rum. Jag satte ihop hennes klädskåp som jag var på IKEA och köpte förra helgen. Jag fick dock inte rätt på dörrarna som blev helt sneda. Jag har inte så gott om tålamod, så jag bad M ta en titt på det. Han är ju den av oss som är utrustad med massor med tålamod (vilken tur jag har!). Efter tio minuters skruvande fick han rätt på det. Vilken handyman! Efter det satte jag upp lite tavlor och en liten nattlampa.

Så nu är det klart för lilla Sessan att flytta in.

Jättefint blev det.

Men hon får nog sova hos oss någon vecka till, tror jag..... Så hon inte känner sig ensam och övergiven och så...

Dagens Mirakel - att få ha det bra

2009-12-04T12:18:00.010+01:00

Jag har funderat ganska mycket på sista tiden. Över viktiga saker. Såsom livet, relationer, livsmål och allting vi normalt sett tar för givet. Det låter som en dj-la klyscha men jag är så glad för det jag har. Glad för att vi har det bra, att vi är friska och att jag har min familj.

Några av mina nära vänner står just nu inför jobbiga situationer i livet som innebär stora förluster för dem båda. Jag hoppas jag kan stötta er lite och att det gör det lite lättare för er. Det är viktigt för mig att försöka finnas där för mina vänner.

Jag såg igår på nyheterna att det finns en tomtesäck borta på Hotel Gothia towers. Där kan alla gå och lägga i julklappar, och klapparna hamnar hos barn vars familjer inte har råd med julklappar. Då tänker man nästan automatiskt att det så klart handlar om barn i tredje världen (eller vad man nu får säga nu för tiden, jag vet att det inte längre är politiskt korrekt att kalla det tredje världen. Fast jag bryr mig inte så mycket om vad som är politiskt korrekt). Men det handlar inte om barn i tredje världen. Det handlar om barn i Göteborg, vars familjer inte har råd med julklappar. Vissa politiska parti (speciellt de röda) snackar om att vi har ett klasslöst samhälle - men det vet ju alla att det är bara skitsnack. Visst finns det klasser i vårt samhälle. Det finns det i alla samhällen och så kommer det alltid att var, trots våra små nollvisioner i Sverige, så är det så. Men att det finns barn i samma stad som jag bor i som inte får en enda julklapp att öppna på julafton - it breaks my heart! Verkligen!

Till den säcken ska jag gå och lämna några klappar.

I dagarna har jag också upptäckt en ny och jättefin blogg. Den heter Therese - mamma till Alfred och ängeln Lucas. Hon är just mamma till Alfred och Lucas som på riktigt är en ängel. De förlorade honom sent in i graviditeten, och hon skriver bland annat om saknaden av det barn de aldrig fick träffa i livet. Hon beskriver ärligt och naket saknaden, känslorna och styrkan hon hittat att gå vidare. Och så klart kärleken till sitt nya lilla barn - som så klart inte på något sätt tar bort saknaden av det barn de förlorade. Och så handlar den om vardagen med en liten kille och hur livet är som förälder, mammaledig och allt annat. En jättefin blogg som jag verkligen rekommenderar.

Dessa saker, bland annat, har väckt den djupa tacksamheten jag beskrev i början av texten. Jag är så otroligt tacksam för det jag har (klyscha eller ej, då får det väl vara det!).

Vilket mirakel varje friskt barn är och varje barn som får ha det bra och tryggt och som har föräldrar med tillräckligt med pengar för att köpa en och annan julklapp till sina barn. Och vilket mirakel varje frisk och hälsosam relation är - där inte sparation och svek lurar runt hörnet.

Jag tar inte mitt liv och allt jag har för givet.

Aldrig!

Inte en enda dag.

Att roa sig själv

2009-12-03T09:47:00.004+01:00

Moa kan numera roa sig själv ganska långa stunder. Nu har hon suttit inne i badrummet en halvtimme och undersökt sina kläder och sin tandborste.

Härligt att upptäcka världen.

Och skönt för mig med lite tid att ägna mig åt lite annat än henne. Till exempel sådan lyx som att borsta tänderna i lugn och ro.. . . .

Nya mössor och trevlig lunch

2009-12-01T22:52:00.005+01:00

Idag var det lunch tillsammans med Barnvagnsmaffian, Elin och lilla Max bjöd oss andra på lunch hemma hos sig. Vi har konstaterat att det enklaste just nu är att ses hemma hos varandra, eftersom barnen är i den åldern att de INTE vill sitta still på en restaurang eller café. Hur länge varar den åldern? Från 8 månader till typ 16 år?

Det var trevligt att ses, som det alltid är. Barnen lattjade omkring och vände upp och ner på hela lägenheten, och vi vuxna försökte (förgäves) hålla en någorlunda sammanhängande konversation. Nåja, det var i vilket fall som helst väldigt trevligt och vi avslutade det hela med en promenad i det fina vädret. Fint väder i Göteborg betyder att det inte regnar.

När jag och Moa kom hem låg det ett litet paket från posten och väntade. Jag har bloggshoppat lite till Moa igen. Denna gången blev det två stycken fina mössor från Lilla Nova K. Jag tycker hon har så himla fina grejer.

Titta gärna in på hennes blogg, hittar man någonting man gillar kan man beställa det via mail. Det är roligt för det blir unika plagg med lite mer personlighet än om jag shoppar ute på stan.

Ma-ma-ma

2009-11-30T20:47:00.006+01:00

Det är nu tydligt att lilla Sessan förstår mer och mer ord, och vad de betyder. Hon förstår mer och mer vad vi säger. Hon förstår när jag säger: ska vi gå till köket och äta mat? Då tittar hon på mig, sedan sätter hon fart till köket med glada, gurglande ljud. När hon kommer fram sätter hon sig framför sin stol och hoppar ivrigt upp och ner på knäna. När jag säger till henne att vi ska byta blöja sätter hon kurs mot badrummet.

När jag säger att vi ska borsta tänderna skrattar hon högt och hoppar med hela kroppen. Hon älskar att borsta tänderna, fråga mig inte varför, men hon älskar det!

Hon börjar ljuda mamma nu. Och hon vet att det är jag. Hon kan säga ma-ma-ma, och ibland säger hon helt rätt: mamma. Oj, vad häftigt det känns då. Då kommer jag på varje gång; ja, visst fan - jag är ju mamma!! Det är häftigt, men det är fortfarande helt overkligt i vissa lägen. Tänk att jag lyckats hålla en bebis vid liv så här länge! Och tänk att hon är vår! Tänk att jag är mamma! Fan vad Coolt!

Hon vet också att M är pappa - fast hon säger inte det än. Det kommer nog snart, dock.

Hon fortsätter med sin gångträning, hon går med mig och håller mig i fingrarna. Hon går med sin gåvagn. Jag försöker locka med henne så att hon ska släppa och ta några steg utan stöd till mig, men hon är inte mogen för det än.

Men snart så.....

Eget rum

2009-11-27T09:36:00.006+01:00

Nu när Moa snart är 1 år gammal, så tycker vi att det är dags att hon flyttar in i sitt eget rum. Därför har jag haft målare här hemma och gjort fint på Moas rum. Målaren har målat och satt upp tapeten som syns ovan, med traktorer, små tjocka får, små tjocka grisar och skockar med höns på (tapeten kommer från Engelska tapetmagasinet, Göteborg).

Det blev hur fint som helst!

Dessutom har jag sålt av diverse grejer som stod i hennes rum på blocket, så nu är det bara att flytta in lilltjejen i sitt rum.

Lite separationsångest har jag allt, tänk att lilla Sessan nu är så stor att hon ska sova i sitt eget rum. Hon kommer säkert att klara det galant - det är jag som kommer att sakna henne i vårt sovrum...

Men det blir bra det här, och jag tror hon kommer att trivas jättebra i sitt fina lilla rum bakom köket. Stora tjejen!

Det är manligt att vara jämställd

2009-11-23T16:25:00.024+01:00

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen handlar om manlighet. Vad är manlighet för mig?

Om jag skulle försöka frammana den riktigt gamla, förlegade bilden av manlighet så skulle jag få upp en bild på en man som är stark med bred torso och stora biceps, viril, brölande av testosteron - ja, typ Tarzan. Jag möter inte så många brölande, testosteronstinna män med höftskynke på Avenyn, speciellt inte i november. Gud ske lov!

En annan lite tristare bild av mannen och manlighet är den där typiska 40-talistmannen: en man som inte tar något ansvar alls för hemmet när han väl kommer hem från jobbet. En man som stolt bär sin träningsoverall, sina tofflor, och som sätter sig framför tv:n och bara glor på sport kvällarna igenom. En man som ölar och sitter och rapar och släpper gas vid sina sportkanaler. Mannen som på reklamfilmen luktar bebisen i rumpan, konstaterar att det är dags för blöjbyte, och sedan ropar på sin fru för att hon ska komma och byta blöja. "- Kerstin!" Ni vet, den typen av man. Det är lätt att skratta när man tänker på den här typen av man, men sanningen är den att dessa reliker faktiskt fortfarande existerar - och i skrämmande många exemplar! Hu! Läskigt...

Det är INTE manlighet för mig. Faktum är att ovan beskrivet är rena motsatsen på manlighet för mig.

Det är manligt att ta ansvar och ta hand om sin familj, och att alltid sätta familjen främst. Det finns så många män som är på jobbet under i stort sett hela sina barns uppväxt, och jag tycker att det är direkt omanligt, för att inte tala om att det också är både ytligt och dumt. Det är manligt att våga ställa upp för sin kvinna i alla lägen. Att tryggt vara en säker hamn för sin kvinna genom livet. Alltså att kunna ta hand om sina relationer. Det är manligt att våga vara jämställd, att dela både vardagens bördor och glädje med sin kvinna och sin familj. Jag menar inte att man måste fördela alla uppgifter millimeterrättvist, jag menar att man hjälps åt med det som behövs göras. Vem som gör vad spelar ju egentligen ingen roll alls. Det är manligt att våga tala om sina problem istället för att gå ut och dricka bärs, vara otrogen och mucka med allt och alla på stan. Det är manligt att erkänna att man inte kan sätta upp den där lampan, att kunna erkänna att man nog faktiskt behöver hjälp med det.

Det mest manliga jag kan tänka mig är en man som är trygg och säker i sin papparoll. Det är manligt med en pappa som byter blöjor på sina barn (till motsats mot vad Anna Anka tycker, då). Det är manligt med en pappa som går upp på natten och gör välling till sina barn. En man som lugnt och sansat kan ta en konflikt och sätta gränser med sina barn. En pappa som kan visa sina barn fysisk kärlek. Det är manligt att vara pappaledig, så mycket man nu kan och har möjlighet till. Personligen är jag absolut inte för att lagstadga hur länge mammor respektive pappor ska vara hemma med sina barn. Det ska inte lagen bestämma. Det ska mammorna och papporna själva bestämma. Så klart. Det är manligt med en närvarande pappa, en pappa som försöker vara där för sina barn genom deras uppväxt och försöker att vara en sund och bra förebild.

Fysiskt sett tycker jag att manlighet kan vara en miljon olika saker. Generellt kan jag säga att jag tycker att det är manligt att ta hand om sig och sin kropp, och det har ingenting med att vara perfekt att göra. Det gör absolut ingenting om en man inte är perfekt (det samma gäller förstås för kvinnor), man kanske till exempel råkar väga lite för mycket eller har behåring på lite väl många ställen. Det gör ingenting. Jag tycker dock att en man (och kvinna) bör göra det bästa av sina förutsättningar. Jag tycker att man ska sköta om sig och vara fräsch. Jag tycker alltså till exempel att det är omanligt att vara skitig, att inte sköta sina tänder, att inte sköta sin hygien, att inte gå och klippa sig när man behöver och liknande saker. Men stora biceps och en vältränad kropp kan jag klara mig utan, det har för mig ingenting med manlighet att göra.

Ungefär så ser manlighet ut för mig.

Hur tänker ni? Vad är manlighet för er?

Bra blogg för föräldrarlediga

2009-11-23T10:06:00.005+01:00

Sedan några veckor tillbaka har jag upptäckt en ny bra blogg som heter Aktivitetsakuten. Jag upptäckte den efter ett reportage om den i GP, och sedan dess har jag varit inne och kollat regelbundet.

Idén med Aktivitetsakuten är att skriva och informera om grejer och aktiviteter som händer på stan, allting från hur det står till med skötbord på olika café till vilka babysim som är bra och proffsiga. Man kan hitta olika evenemang på bland annat muséer i stan - alla barnvänliga så klart. Det finns även en almanacka med alla evenemang inlagda, samt finns möjlighet att själv skriva till Aktivitetsakuten och tipsa om olika saker som händer.

Bloggen är riktad till föräldrar(lediga) i Göteborg, om man vill vara ännu snävare så fokuserar den lite extra på Linne´med omkrets, men det finns gott om tips och aktiviteter som täcker hela Göteborgsområdet.

Jag tycker det är en bra blogg med många fräscha tips och idéer på vad man kan hitta på med sin lilla bebis en dag i Göteborg.

Livet är gott

2009-11-21T18:39:00.007+01:00

Att sitta vid brasan så här och bara se på elden med ett bra glas vin vid sidan om mig; det är livet det!

Vilken livskvalitet att få sitta här och njuta. Ett av livets små, små, små mirakel som gör det så härligt att leva.

Nya byxor

2009-11-20T11:53:00.005+01:00

Jag hittade jättefina byxor till lill-Sessan igår.

De är i jeansmodell med stora fickor bak. Jättetuffa på och med midja som man kan justera. Jag tror jag ska köpa ett par grå till henne oxå. De finns på PoP för 295 kronor. Jag tycker det är prisvärt eftersom hon kommer att kunna ha dem länge och dessutom är det bra färger att matcha med

Jättefina, tycker jag.

Mamma - oro

2009-11-18T21:24:00.008+01:00

Sedan jag blev mamma har ordet oro fått en helt annan betydelse. Innan jag fick Moa så pratade jag med väninnor som fått barn som berättade för mig om "den där ljuva och eviga oron". De berättade för mig att: "när du väl själv blir mamma så kommer du att oroa dig för ALLTING farligt som kan hända". Jag måste erkänna att jag tyckte att de var mer än lovligt hönsiga och neurotiska. "Men hallå, ungen måste väl lära sig", tänkte jag. "Chilla nu, för fan!"

Man är en väldigt lugn och förnuftig förälder.

Innan man själv fått barn, vill säga.

Jag läste för några dagar sedan ett inlägg av Ketchupmamman som var väldigt tänkvärt. Det handlade just om allt som man som förälder är orolig för, och hur man kan välja att förhålla sig till den rädslan.

Ketchupmamman har kommit mycket längre i sitt förhållningssätt än jag. Naturligtvis har hon helt rätt, men jag har helt enkelt inte förmått att hitta till hennes ställe än. Hon har ett sunt perspektiv i sin oro och rädsla och hon har massor med självinsikt.

Själv har jag inget perspektiv alls. Jag är fortfarande totalt panikslagen och totalt distanslös i mina rädslor och tankar på vad som skulle kunna hända min lilla Sessa. Det har jag varit sedan hon kom till oss för tio månader sedan. Jag förirrar mig in i alla tänkbara hemska scenarion tills jag inte hittar ut igen. Och vad gör jag då?

Till exempel så kommer jag på den lysande idén att jag försöker förbjuda min sambo att ta med ungen till Dalsland och hans föräldrar en helg. "Det är ju ändå tio mil därifrån till Uddevalla sjukhus och hon fick ju faktiskt influensasprutan så sent som igår. Tänk om hon får biverkningar! Tänk om hon behöver vård! Vad gör du då!? Va? Va?"

Ungefär fem sekunder senare så hör jag själv hur djävla psykopatig jag låter. Till och med rösten är helt psykopatig. Falsett och så lite galen, liksom.

Och så hejdar jag mig. Vilken tur att min M råkar vara världens mest tålmodiga man. Annars hade jag hängt djävligt löst för länge sedan. Han bara tittar på mig och skakar nästan obemärkt på huvudet. Som i knäckebrödsreklamen. Ni vet, den där mamman som inte ätit frukost och goes totaly bananas på sina strumpbyxor för att de maskar sig. Som sonen som kommer in med frukosten, ni vet. Så ser M ut.

Men känslan och klumpen finns kvar i magen. Det är bara när jag inte är med som det blir ett så stort problem att jag inte kan hantera det. När M och Moa ska åka själv. Eller Moa och någon annan. Då är jag inte med och kan ha kontroll på läget. Det är då min oro blir helt proportionslös. Om jag är med så kan jag hantera det. Men när jag inte är det så är jag så fruktansvärt rädd att någonting ska hända min lilla guldklimp. Så fruktansvärt, besinningslöst rädd. Och jag tycker att det är väldigt jobbigt. Jag går omkring och har en enormt katastroftänk hela tiden , och tänker mig inte sällan att det absolut värsta händer. Helt plötsligt är allting farligt. Alla saker, möbler, fordon, djur, plastbitar, matbitar och alla olika ställen på jorden är potentiella dödsfällor. Och det är väldigt jobbigt att gå omkring och tänka så...

Dessa känslor är värst INNAN M och Moa sätter sig i bilen och kör iväg. När det väl kört iväg så går det över.

Ja, jag ÄR en märklig prick, jag.

Jag förstår att jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig till detta, annars kommer det att bli ett stort problem. Speciellt efter hand Moa blir större. Jag kan ju inte, och vill absolut inte, hindra min lilla tjej från att leva. Jag behöver lära mig hantera mina orostankar och mina rädslor.

Det kan möjligen handla om mitt förflutna. Det kan vara så att jag är fylld av katastroftänk för att det värsta faktiskt har hänt mig i mitt liv. Inte en gång utan flera gånger. Det värsta har hänt - alltså kan det hända igen. Jag har läst någonstans att om en person går och bär på katastroftänk på det viset då kan det betyda att den personen fastnat i en krisbearbetning. Personen har fastnat i en sorg och kommer inte vidare.

Kan det vara så? Och hur fan ska jag veta det, i så fall?

Eller är den här proportionslösa rädslan normal när man just fått barn?

Hur känner ni andra mammor och pappor? Hur förändrades ni när ni fick barn? Blev ni mer oroliga? Och hur tacklar ni det, i så fall?

Grattis på namnsdagen, älsklingstjejen!

2009-11-17T16:17:00.006+01:00

Idag är det Moas namnsdag. Det bästa lillsnuttan vet just nu är att gå (se filmen ovan). Att gå och att klättra. Jättekul! Hon tröttnar aldrig på att träna, det är fantastiskt att se den glada, nöjda "se vad jag kan-minen" som hon har när hon spatserar omkring med sin gåvagn.

Dagens outfit är jeans från H&M och kofta från PoP.

Lika som bär 2

2009-11-16T08:43:00.007+01:00

Kolla in minen som Moa har som jag också hade när jag var liten. Minen där munnen liksom blir ett surt litet streck... Den minen hade jag ofta när jag var fokuserad på någonting. Precis som lilltjejen har.

Och så näsan, som lilla Sessan ärvt av mig.

Dagens outfit består av kjol från H&M Hello Kitty, tröja från Name It samt strumpisar från PoP.

Moa - månad 9

2009-11-14T18:16:00.009+01:00

Så är hon då hela tio månader, lilla Sessan. Hon ägnar sina dagar åt att upptäcka världen, hon smakar, biter, känner och tittar på allting som finns runt omkring henne. Det som passerar henne ganska obemärkt just nu är hennes egna leksaker. Inte kul. Mycket kuligare med allt annat världen innehåller. Såsom trappor, köksredskap att tugga på, möbler att klättra upp och ner i 78 gånger per dag samt diverse knappar att trycka på. Hon gillar att hjälpa mig med tvätten. Vi tömmer tvättmaskinen och lägger in det som ska torktumlas i tumlaren - och efter att jag ställt in program så trycker hon igång den på den gröna knappen. Och sju djävlar vad det är kul! Hon hoppar upp och ner och skrattar och klappar händerna.

För övrigt handlar det mycket om att gå just nu. Hon har börjat gå längst väggarna här i lägenheten, och hon går med gåvagnen väldigt mycket. Hon skriker då uppfordrande tills någon av oss förstår att vagnen ska vändas på rätt håll. Sedan går hon. Hon går snabbt som fan, mina mammanerver pallar knappt trycket för det ser ut som om hon kommer att stå på den söta lilla nästippen hela tiden. Stolt som en tupp är hon när hon går där med sin vagn. Hon avfyrar ett av sina breda leenden och kluckar förnöjt i takt med stegen.

Lilla Sessan river nu inte bara ur saker och ting ur skåp, lådor och burkar. Hon tycker nu också att det är spännande att lägga tillbaka grejerna igen. Hon har börjat fatta att det finns olika mönster och former och att de fyrkantiga klossarna nog fasen ska in i de fyrkantinga hålen. Hon får dock inte till det riktigt än, klossen hamnar alltid på sniskan.

Jag älskar så gränslöst så jag vet inte hur jag ska beskriva! Det enda jag vill göra i resten av mitt liv är att skydda henne och se till att hon har det bra. Jag vet att jag inte kommer att kunna skydda henne från livet - för det måste hon själv leva. Men hon kan alltid vara bergsäker på att jag står där och väntar på henne efter varje flygtur då hon provat sina vingar. Misslyckad eller lyckad. För hon är min unge, och jag älskar henne sönder och samman. För alltid!

Ensam hemma

2009-11-14T16:22:00.003+01:00

Idag är jag helt ensam hemma. Moa och min M är hos Moas farmor och farfar och kommer inte hem förrän imorgon eftermiddag.

Det innebär att jag idag har fått duscha i lugn och ro. Jag har kunnat plocka ögonbrynen (och hunnit plocka ALLA strån på båda ögonen och inte bara ena brynet)Jag har ätit en god

Sushi-lunch utan att slänga i mig maten. Jag har gått på stan och provat bh:ar i lugn och ro (behagen har ju inte riktigt samma form och storlek som innan. Rent geografiskt har det också ändrat sig lite, tyngdlagen - ni vet). Jag har i sakta mak tagit mig en promenad hem. Jag har som synes ovan tagit ett varmt och väldoftande bad och läst Amelia.

Till kvällen har jag hyrt två filmer som jag kommer att kunna se utan en liten skrikmaja som vill ha uppmärksamhet. Jag kommer att få sova tills jag vaknar imorgon.

Det här är lyx och jag njuter i fulla drag! Om jag vore katt så skulle jag spinna nu

Denna dagen handlar BARA om mig.....

One down - two to go....

2009-11-13T15:36:00.008+01:00

Idag var jag och Moa på BVC, för en vanlig vikt och längdkontroll. Hon väger förresten 10,045 och är numera 74 cm lång. Älskade vännen, vad du växer!

I vilket fall som helst så var det lite tur att jag hade tid idag. Trots att det är fredagen 13. Idag råkar det vara dagen efter beslutet fattats om att även små barn ska vaccineras mot svinis.

Så Moa fick sitt vaccin idag.

Och jag tycker att det är jätteskönt! Hönsmamma gånger en miljon som jag är så oroar jag mig när det gäller nästan allting och Moa. Nu har jag en sak mindre att oroa mig för.

Så skönt!

Än så länge har vi inte märkt några biverkningar, men vi får väl se ikväll och imorgon om det märks någonting. De flesta brukar få lite feber åtminstone, och ont i benet där de fick sprutan.

I början var jag inte alls säker på att jag ville ta vaccinet - varken för egen del eller för Moas del. Men sedan när barn som inte tillhörde några riskgrupper började stryka med, då ändrade jag mig. Både för min del och för Moas. Jag och M är helt överens.

Jag hoppas vi tagit rätt beslut. De kortsiktiga biverkningarna av vaccinet har man någorlunda koll på. De långsiktiga finns det ingen människa som vet någonting om ännu. Jag hoppas jag fattat rätt beslut. Vi kan ju inte vara helt säkra just nu, men vi tycker att vi har gjort det.

Så nu är Moa klar, bara mamma och pappa kvar. Vi ska få vår shot nästa vecka.

Och så var det min tur.....

2009-11-12T11:59:00.004+01:00

Efter att lilla Sessan varit genomförkyld en hel vecka, och min M varit lite halvdålig ungefär lika länge - så blev jag så klart förkyld över natten.

Jag är inte apdålig, men är förkyld, har lite huvudvärk och har ont i halsen.

På ett sätt kan det nästan vara skönt (tolka mig inte fel, Anna, det var jättesynd att det inte blev promenad idag :-)), för då plockar man bort allting ur vardagen som man inte absolut behöver göra, och tar en dag eller två och bara vilar och tar det lugnt med lilla Sessan. Det kan hon också behöva så att hon blir av med sin envisa snuva.

Snart jul

2009-11-11T14:51:00.004+01:00

Jag och Moa gick precis förbi Liseberg, och se vad fint de har gjort.

Tänk att det snart är jul.

Vår första jul med Sessan. Det ska bli hur härligt som helst.

Våld i samhället

2009-11-11T11:09:00.005+01:00

Nu har jag köpt överfallsspray på nätet. Sådan där spray som förblindar motståndaren ett tag, och dessutom är den röd så att den som överfaller blir lättare att hitta, för han är alldeles röd i nyllet.

Varför?

Jo, för att det går en våldtäktsman lös i Johanneberg i Göteborg. Det är väldigt nära där vi bor. Det är en riktigt riktigt läskig typ som överfaller kvinnor genom att helt sonika gå och ringa på hos kvinnor i deras lägenheter, och därefter tränga sig in.

Väldigt obehagligt, tycker jag!

Så även om jag aldrig skulle öppna dörren för någon som jag inte känner igen (speciellt inte just nu) så vidtar jag nu extra försiktighet genom att beväpna mig med sådan där överfallsspray.

För det är lite så, om man ska hårddra hur det ser ut; att man får beväpna sig och sköta sin egen säkerhet - för det finns ju ingen annan som gör det.

Polisen är fullt upptagen med att jaga fortkörare på våra motorvägar och våra medmänniskor vågar inte längre ingripa av rädsla att själva bli skadade.

Eller vad tycker ni? Har ni några erfarenheter av våld ute i samhället? Upplever ni att ni fått hjälp?

Tio månader senare

2009-11-10T20:33:00.005+01:00

Idag är lilla Sessan tio månader.

Grattis, grattis lillsnuttan på 10-månaders-dagen!

Vi firade genom att åka till IKEA, och lilla Moa tyckte att det var fantastiskt kul att vara ute på utflykt (i alla fall tyckte hennes mamma det).

Lilla stora älskling.....

Fars dag

2009-11-08T13:42:00.008+01:00

Idag fick min M fira Fars Dag för första gången. Han var faktiskt lite rörd, fast han visade ingenting. Men jag såg det i hans ögon. Och när jag sade att han från och med nu alltid skulle bli uppvaktad på Fars Dag av Moa, så såg jag leendet i ögonen.

Min M fick ta emot present från lilla Moa, som faktiskt varit ute på stan, närmare bestämt på NK och shoppat lite till farsgubben. Ja ja - jag behöver inte säga det längre för ni vet allihopa vid det här laget:

hon är lätt den skarpaste kniven i lådan!

Det är inte bara M som blir rörd, jag blir också rörd när jag tänker på min M och hans fortfarande ganska nya faderskap. Jag tänker att jag inte kunde valt en bättre pappa till mitt barn. Han är helt fantastisk med lilla Sessan.

Hans ögon fullkomligt strålar varje gång han ser på henne. Han är så engagerad i allt som har med lilltjejen att göra. Han är till exempel fortfarande med vid varje BVC-besök, bara en sådan sak.

Han är fantastisk person och han är en fantastisk pappa till Moa. Och en fantastisk sambo till mig.

Grattis på Fars Dag, min älskade

Förkylningstider

2009-11-06T10:45:00.004+01:00

I natt blev lilltjejen ordentligt förkyld. Hon var så täppt i näsan att hon vaknade ungefär en gång i timmen för att hon inte fick luft ordentligt. Jag fick sätta mig upp med henne och hålla henne i famnen med hennes huvud lite längre upp för att hon skulle somna om igen.

Och idag är hon förkyld och täppt i näsan, men hon har ingen feber att tala om, bara 37,6.

Hon är något lugnare än vanligt men annars är hon som vanligt, lilla grynet. Hon kryper omkring, ställer sig, stoppar allting i munnen och pratar glatt med alla nallarna. Så jag tror inte att vi behöver oroa oss.

Det är bara en förkylning.

Ingen svinis.

Tävling med Freshmilk

2009-11-05T10:41:00.005+01:00

Ett av mina och Moas favoritmärken, Freshmilk, har just nu en tävling där man kan vinna presentkort.

Tävla du med! Gå in på Freshmilk hemsida, så får du mer information.

Lycka till!

Barnvänliga fik

2009-11-04T11:12:00.007+01:00

Ett bra tips till alla föräldrar och andra som har med sig barn på stan:

På Liberos hemsida så listas olika fik och caféer och hur pass barn- och bebisvänliga de är.

Det listas hur lätt/svårt det är att komma till med vagn, möjligheter att värma barnmat, om det finns skötrum och hur de ser ut, om det finns barnstolar samt hur amningsmöjligheterna ser ut.

Alla större (och många mindre) städer i Sverige finns med, och du kan själv gå in och lägga upp ett nytt fik/café som du varit på om du vill.

Jättebra och nyttigt; dels när jag var ny mamma och inte alls visste vart jag skulle gå, och dels när jag åker till en ny stad och därför inte har koll på bra möjligheter. Det är alltid bra att veta några ställen att byta blöja på eller stanna och ge lite mat åt lilltjejen. Och så kan jag ju få en fika eller lunch också...

Svinis

2009-11-03T09:48:00.006+01:00

Jag tycker det börjar kännas vädigt obehagligt med svininfluensan. Speciellt nu när små barn börjar drabbas och dö. Visserligen är det hittills barn som på ett eller annat sätt tillhört riskgrupper - men ändå!

Jag tänker så klart på vår lilla Moa, hon är ju bara tio månader och har inte hunnit ha någon influensa än, och därför är hon ju inte alls resistent heller. Hon har ingen motståndskraft mot sådana saker än.

För egen räkning är jag inte rädd, jag klarar nog mig (ont blod förgås inte så lätt, som mamma brukar säga), men för Moas skull blir jag alldeles kall inuti när jag hör om den stackars 3-åringen med muskelsjukdomen som gått bort i svininfluensa för någon dag sedan.

För ett tag sedan var jag tveksam till att ta vaccinationen över huvud taget, men nu vill jag helst ta den idag - NU - just för Moas skull, så att vi inte smittar henne.

Men när jag nu går in och läser på vår vårdcentrals web så är det inte dax för vaccination för allmänheten förrän i vecka 49. Vecka 49!!! Det är bara att hoppas att båda jag och M håller oss friska tills dess då!

Obehagligt!

Roliga färgklickar

2009-11-02T12:26:00.021+01:00

Jag bara älskar kläderna och prylarna på Villervalla.

Jag älskar de starka färgerna, de roliga mönstren och de oändliga kombinationsmöjligheterna.Jag tycker att det behövs lite färg nu på hösten och vintern.

På ovanstående bild syns dagens Villervalla-skörd från promenaden i förmiddags. Bodys a 179 kr och mössa 110 kr.

Dancing Queen

2009-11-01T11:01:00.005+01:00

Musikfreak som jag är så är det väl klart jag blir stolt när lilla Sessan nu har börjat dansa till all musik hon hör, allt från reklamjingeln från Bo Olsson i Tomelilla till Neil Young på stereon.

Kanske blir hon en liten rockstjärna, så att hennes mor och far kan leva gott.

Det där intresset får man ju se till att odla.....

Dagens outfit består av body från KappAhl och jeans från BRIO.

Jag tävlar om fina grejer från Zizoo

2009-10-31T14:46:00.008+01:00

Jag tävlar om färgglada barnkläder på Barnshoppingbloggen, i samarbete med http://www.zizoo.se/!

Tävla här du med!

Svåra tider

2009-10-30T19:24:00.005+01:00

En av mina vänner går just nu igenom sin värsta mardröm. Det som absolut inte fick hända har hänt henne.

Och jag känner så mycket med henne!

Jag vill bara kunna hålla mina armar runt henne och få allting att försvinna för henne. Det är så fruktansvärt att se och höra en annan människas nattsvarta smärta - särskilt en person som man tycker så ofantligt mycket om.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig, vännen, förutom att jag finns här. Jag har funnits där i många år, jag finns här nu och jag kommer att finnas här när livet leker igen.

Känner du inte min utsträckta hand? Ta den så lovar jag att du kommer igenom på andra sidan. Du är inte ensam, bara ta min hand!

Skoj hos gudmor

2009-10-29T21:22:00.011+01:00

Hos gudmor är det skoj att vara av många anledningar, tycker Moa.

Man får full uppmärksamhet hela tiden, man får träffa de skojiga kusinerna Melker och Meja och man får chilla lite med gudmor.

Ytterligare ett plus är att man får träna sig på att gå i trappor, och det är ju nästan det roligaste som finns!

Tänk vad spännande livet är när man ska upptäcka och lära sig allt för första gången!

Dagens mirakel - det regnar inte

2009-10-27T11:15:00.009+01:00

Priset i kategorin Dagens Mirakel kammas ovillkorligen hem av denna utsikt.

Solen skiner!

Det är sant, det regnar inte i Göteborg idag.

Genast blir jag mycket piggare och vill komma ut i solen. Just nu sitter jag och väntar på att lilla Moa ska vakna från sin förmiddagslur, och efter det ska vi gå ut i solen.

Idag ska vi träffa Anna och lilla Olle och börja med att äta lunch, och sedan blir det en lång, skön promenad i solen i Slottskogen.

Härligt!

Besök hos en riktig snygging

2009-10-26T20:14:00.007+01:00

För några dagar sedan var jag och Moa nere i Skåne och hälsade på några dagar. Som vanligt hann vi inte hälsa på alla jag ville, men en del besök hann vi med i alla fall. Vi måste ju chilla lite också, och låta mormor få rå om lilla Moa riktigt ordentligt när vi väl är hemma hos henne och morfar.

Så det blev en middag hemma hos min kusin vitamin, som precis flyttat tillbaka till vår gamla hemstad från Malmö. Som alltid är det fullt ös hemma hos dem med tvillingar och ytterligare en kille med massor med energi och absolut noll lust att gå och lägga sig. Det var kul att träffa dem.

Och så blev det ett besök i min gamla by där jag växte upp, min farmor bor där och vi var där och hälsade på. Vi ses inte så ofta och hon hade inte träffat Moa, därför åkte vi dit.

Jag passade också på att fira mina föräldrars födelsedagar som precis har varit, med en god middag och en bra flaska vin.

Innan vi åkte hem hann vi med en lunch hos våra goda vänner familjen Hermann/Engsmyhr. Deras yngsta kille är tre dagar yngre än vår Moa, och det är så roligt att ses och se hur lilla Charlie växer (se bilder ovan). Det är en riktigt cool kille, det där. Han är mycket lugnare än Moa, som är en liten vildhjärna och kryper omkring precis överallt.

Det var trevliga dagar, det är alltid kul att komma tillbaka till gamla hemstaden och träffa familj och vänner.

Fast det är alltid skönt att komma hem sen. Moa sover bäst hemma, alltså gör jag också det. That´s just the way it is.

Fortfarande regn

2009-10-26T08:18:00.006+01:00

Angående det eviga regnandet i Göteborg så här års, så replikerade min M:

- Var lugn, älskling, det slutar regna i april......

Men hallå!!??

Regn regn regn

2009-10-25T14:29:00.002+01:00

En sak har jag lärt mig sedan jag flyttat till Göteborg. Det regnar på de mest märkliga sätt i den här staden.

För det första regnar det väldigt ofta, speciellt denna tiden på året.

Och för det andra så regnar det uppifrån, nerifrån, från sidan, snett nerifrån, snett uppifrån eller ibland också nästan underifrån.

Jag har lärt mig vikten av att äga ett bra paraply sedan jag flyttat hit.

Märkligt, det där!

Rocktjejen

2009-10-24T16:23:00.005+02:00

En riktigt cool tjej med en riktigt cool tröja.

Det är så att en gammal rockmamma blir riktigt stolt.

Dagens outfit består av jeans från lego och ACDC-tröja från H&M.

Om när stressen tog över mitt liv

2009-10-21T10:53:00.007+02:00

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen är stress. Precis som Mymlan så korrekt beskriver finns det flera olika sorters stress. Det finns inre stress och yttre stress. Långvarig och kortvarig stress. Positiv stress och negativ stress.

Alla har vi våra erfarenheter av olika sorters stress. Därför visste jag inte riktigt från början hur jag skulle rikta det här inlägget i debatten. Sen bestämde jag mig.

För några år sedan så levde jag med en psykiskt sjuk man. Innan jag hade förstått omfattningen av hans sjukdom hade jag flyttat till honom, till en annan stad, utan vänner och utan skyddsnät. Jag började arbeta i en chefsposition som var rena självmordsuppdraget och som absolut inte gick att få ihop praktiskt eller budgetmässigt. Ovanstående är en nykter observation så som man kan se händelserna efter att det väl har hänt. När jag var mitt inne i det så förstod jag inte hur allting hängde ihop eller vilken stress allt detta innebar för mig.

Jag blev mer och mer olycklig. Jag fick sömnproblem. Min relation gick fullständigt åt helsike. Jag kände mig så otroligt ensam. Jag kunde börja gråta helt omotiverat och trodde aldrig att jag skulle sluta, någonsin. Insikten om hur sjuk min sambo var kom till mig då han drabbades av ett skov av sin sjukdom, något jag aldrig varit med om tidigare. På jobbet kämpade jag med näbbar och klor för att hålla näsan ovanför vattenytan. Måste klara budget, måste klara verksamheten. Det var mitt första uppdrag som chef, och jag ville absolut inte misslyckas.

Det slutade med dunder och brak en dag. Jag kunde inte komma upp ur sängen en fredag. Jag låg där, och jag bara grät och grät och grät.

Ensam.

Stressen hade tagit över mitt liv. Den hade tagit över min kropp och min själ och mitt innersta, och höll mig i ett järngrepp. Det var fruktansvärt.

Mina föräldrar åkte riket runt för att hämta mig hem till Skåne den dagen. Den dagen nådde jag min botten. Efter den dagen blev det bara bättre. Jag blev sjukskriven väldigt länge. Det tog mig lång tid att skrapa upp mig själv från marken, och tro mig, jag var fullständigt golvad. Mina tankar och beteenden skrämde mig, jag var som en helt annan människa. Jag hade ingen aning om vem jag var längre.

Det var en lång resa tillbaka, men idag skulle jag aldrig vilja vara utan den. Den har lärt mig mycket om mig själv, mina gränser och vad jag vill i livet. Vad som verkligen är viktigt. Jag har lärt mig att prioritera. Jag vet vad jag vill och vem jag är. Så såhär flera år i efterhand kan jag se att min stora kris faktiskt fört mig framåt i min utveckling, fast på ett väldigt smärtsamt sätt.

Idag mår jag bra, bättre än någonsin, och jag lever som jag har lärt. Och är faktiskt glad att jag har erfarenheten med mig i bagaget, den erfarenheten är ju en del av jag. Den har ju hjälpt till att göra mig till den person jag är idag.

Och det är någonting bra. Jag väljer att se det så. För om jag inte gör det skulle jag blivit en riktig djävla bitterfitta. Och vem vill vara en sådan?

God morgon

2009-10-20T07:29:00.001+02:00

En styck morgonpigg tjej som kollar in morgon- nyheterna.

Dagens bekännelse

2009-10-19T13:49:00.004+02:00

Jag har nått en insikt. Jag kommer förmodligen inte att vinna tävlingen "Jordens ballaste sambo" detta året. Det är bara att inse. Lite självinsikt får man ju ändå ha.

Jag har många goda sidor, och jag är inte känd för att vara kvick att kritisera mig själv. Och detta inlägget ska inte tjäna som självkritik i den bemärkelsen, snarare en nykter obeservation av mitt eget beteende ibland. Typ i helgen.

I snitt sover jag fem timmar per natt nu för tiden, har jag räknat ut. Det har jag gjort sedan jag var i åttonde månaden. Jag tänkte först säga att det är sedan Moa kom, men det är inte sant, för sista månaden av graviditeten var jag så djävla tjock att jag inte kunde sova ordentligt. Tänk valross.

I min värld är fem timmars sömn för lite, jag behöver egentligen ungefär åtta timmars sömn för att vara i mitt esse. Det är jag inte nu. Jag kan vara trött och gnällig. Jag kan klaga på M för grejer som han inte gjort men borde göra (fast jag inte ens sagt till honom att han borde göra det, men just då tycker jag att det får han väl fan fatta själv). Jag kan oxå klaga på M för grejer som han HAR gjort men som enligt min mening är fel gjorda.

Jag kan klaga på M för att han inte är gullig nog mot mig, för att han inte uppskattar allting jag gör nog eller för att han inte sagt att ha älskar mig på någon timme.

Jag kan kort sagt vara djävligt gnällig och bitchig ibland. Ovanstående beskrivet är (som tur är)inget normalläge, men det händer att jag visar dessa föga smickrande sidor, och detta året händer det oftare än vanligt.

Så jag vill ge min älskade M en eloge för att han orkar med mig i vissa lägen, och för att han är så himla tålmodig, behåller lugnet, tittar överseende på mig, och med eftertryck säger: men älskling: du vet ju att jag älskar dig och jag tycker inte alls att du är tjock sedan du var gravid.

Och jag vill säga att trots mina för dig totalt irrationella beteenden och utspel ibland så älskar jag dig gränslöst, även om du inte ville dricka en latte på stan härom dagen. Det gör jag idag och det kommer jag alltid att göra. Mer för varje dag som går. Du är mitt allt och det är du som ger mig mitt syre. Du är mitt livs kärlek!

Så jag vet och förstår att du inte nominerat mig i år till "Jordens ballaste sambo" och jag förlåter dig.

Det kanske blir en buckla nästa år istället.

Jag älskar dig, M!

Regnig höstdag

2009-10-19T11:37:00.005+02:00

Idag är det verkligen höst.

Jag menar, det är ju skillnad på höstdag och höstdag. Det finns de där underbara höstdagarna med hög och kall luft och solsken - och så finns det sådana här: regniga, blöta, kalla och fuktiga. Fast ibland är det ganska skönt med sådana dagar, tycker jag. Då behöver jag inte alls ha dåligt samvete att jag inte går ut. Jag och lillskruttan kan stanna inne hela dagen och mysa.

Leka kurragömma, leka med favoritleksakerna, sjunga lite, sova lite längre pass (både hon och jag) och kanske bada badkar.

Inte fel.

Mysigt.

Våffo gör hon på dette viset?

2009-10-16T13:25:00.009+02:00

Det där med barns sömn det är ett mysterium. Jag fattar ingenting. Från att ha fungerat hur bra som helst, så kan det vips vända och bli till ena riktiga mardrömsnätter istället.

Under ett par nätter så är lilla älsklingen som förbytt.

I natt vaknade hon klockan tolv, och gallskrek och ville absolut inte somna om. Hon lugnade snart ner sig och slutade skrika men ville fortfarande icke somna. Hon vaknade så mycket så att det var totalt omöjligt att få henne att somna om. Tidigare har vi alltid kunnat gå fram till hennes säng och vänt henne på sidan, stoppat in nappen, och så har hon somnat om. Nu blankvägrar hon.

Det är precis som om hon klarar inte att komma till ro, och hon försöker verkligen, så det är väldigt synd om henne. I natt så sjöng jag för henne, jag lade henne ner i sängen igen, jag höll min hand på hennes huvud så som hon brukar tycka om. Jag tog till slut upp henne och lät henne ligga i famnen, jag lät henne ligga med oss i vår säng, jag gick omkring med henne i famnen i lägenheten (då brukar hon alltid somna, eller gjorde när hon var yngre i alla fall). Jag tror jag provade allt. Men hon somnade inte om. Inte förrän tre timmar senare då jag utmattad lade mig i vår säng med henne bredvid mig - DÅ knoppade madame in. Sedan sov hon som vanligt igen, det vill säga vaknade vid halv sex och fick välling, och somnade om igen till klockan åtta i morse.

På liknande sätt har det varit några nätter tidigare i veckan.

Vad är det här? Är det en utvecklingsfas, eller? Är det typiskt för 9-månaders barn? Kan det vara hennes hjärna som utvecklas så mycket att hon inte klarar av att komma till ro? Men varför kan hon då somna på kvällen när vi lägger henne?

Vi tar tacksamt emot alla tips och råd vi kan få, för det här är inget kul. Just när vi började komma ikapp med vår sömn så blir det såhär.

Shit oxå!

Ett riktigt mysterium.

Enkla nöjen

2009-10-14T11:35:00.004+02:00

Man har ju hört sägas att de enklaste nöjena är de bästa......

Tänk vad kul man kan ha när man drar ut heeeeela tolettrullen från hållaren och sitter och drar sönder varje liten ruta i molekyler. Tänk att man kan sysselsätta sig med det en hel timme.....

Jag önskar jag kunde se vad som rör sig därinne i hennes lilla huvud. Hur tänker hon, och vad tänker hon?

I vilket fall som helst passar sådana ensamlekar mamma ganska bra idag, för då fick jag vila lite, vilket behövs eftersom jag dragit på mig värsta influensan.

Dagens outfit består av body från KappAhl samt byxa i velour från Me Too.

Moa - månad 8

2009-10-11T17:06:00.009+02:00

Nu har vår Moa fyllt nio månader. Det har hänt en hel del även i månad åtta. Moa har börjat krypa "ordentligt". Eller ordentligt, jag gillar inte det ordet, men ni vet: hon har börjat krypa på alla fyra.

Hon har också börjat ställa sig upp hela tiden. Och då menar jag verkligen hela tiden. Hon ställer sig upp var hon än är någonstans; i min famn, när vi badar badkar, i dubbelsängen i samma sekund som hon vaknar. Och det är verkligen fullt ös från morgon till kväll, vilket också är anledningen till de något glesare blogginläggen, om någon lagt märke till det. Jag hinner inte, helt enkelt. Och lilla Sessan går ju så klart först.

Hon kryper med blixtens hastighet och på ett kick så är hon över sängkanten, eller över kanten på skötbordet eller vad det nu må vara. Jag har fler än en gång haft hjärtat i halsgropen och fått tag i henne i sista stund innan hon faller över kanten, för det räcker med att titta bort ett ögonblick så kan olyckan vara där. Hittills har jag lyckats fånga upp henne, men jag inser att hon kommer att ramla över olika kanter både en och två gånger.

Hon är glad som en liten lärka nästan hela tiden, lilla Sessan. Hon vaknar på morgonen med ett stort leende på läpparna och skrattar och pratar hela tiden. Det är väldigt skoj att riva ur saker ur skåp och lådor just nu. Jättekul! Hon börjar få mer och mer personlighet, lilla älsklingen. Man märker vilken stark vilja hon har, och ibland så kryper hon upp och vill bara kela och trycker in sitt ansikte under min haka. Det är så härligt så man kan dö. Hon vet verkligen att jag är hennes mamma och att M är hennes pappa.

Och jag avgudar vår lilla Sessa. Jag fullständigt avgudar henne, och det säger jag till henne varje dag. Ofta så sitter jag och bara ser på henne, för hon är så otroligt vacker. Min lilla Sessa. Mitt liv har blivit fullständigt sedan vi välsignades med henne.

Det är fortfarande (och kommer alltid att vara) mina största mirakel och mina största källor till glädje: att jag fann M och att vi sedan fick vår älskade, älskade lilla Sessa. Det har gjort mitt liv komplett. Och jag har förtjänat det, tro mig. Efter diverse stålbad som livet bjudit på - så bjuds jag nu på denna totala lycka som det innebär att vara mamma till Moa. Jag är så tacksam för det.

En hjältehistoria

2009-10-11T00:05:00.007+02:00

Vad är en hjälte?

Denna veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen handlar om detta tema.

Det finns många defnitioner på det, men en definition för mig kan vara en person som mot alla odds och trots gängse norm kämpar för sin sak (och då menar jag så klart inte typ självmordsbombare och sådana fanatiker). En person som trots hinder och vägbulor hittar rätt väg och följer den, no matter what. En person som följer sina drömmar. En person som inte bryr sig om vad andra människor säger eller gör eller tycker utan följer sin väg ändå. För sin egen skull eller för sina nära och kära. Dessa människor kan visa sig på massor med olika sätt och de kan ha olika mål, men egenskap som de besitter tycker jag är gemensam för dessa människor:

mod.

Jag har träffat på många sådana fantastiska exempel, men en person som etsat sig fast är följande man:

En sommardag för några år sedan satt vi och åt lunch på en krog på Djurgården. Då dök det upp en medelålders man som tydligen kände mitt sällskap sedan tidigare. Mannen satte sig en stund och utifrån min väninnas och hans samtal förstod jag att mannen varit utomlands under en längre period. Jag frågade var han varit, och han berättade en fantastisk historia för oss.

Han berättade att för ungefär sex år sedan, så hade han varit en väldigt framstående (läs tät) advokat i Stockhol. Han jobbade på den byrå med mest status och hade hand om alla de mest prestigefulla ärendena. Han hade dock börjat tycka att branschen och jobbet var ytligt, och till slut kom han till den gränsen där han kände att hans liv var totalt tomt och innehållslöst och helt utan substans.

Så han sade upp sig. Bara så där. Rakt av.

Han sålde sin våning och allt som fanns innanför väggarna och lyckades skrapa ihop en ansenlig summa pengar. Han hade en våning på strandvägen, och det var inga skitmöbler han hade, om man säger så. Så det blev en del cash av det hela. Han sålde också sin bil, som var en jagge. Därefter gick han och köpte en segelbåt och seglade ut i världen, helt enkelt. Tydligen var han i stort sett uppvuxen på en båt och kunde manövrera en segelbåt utan problem.

Han seglade runt i världen i flera år. Han upplevde en del tråkigheter, en hel del glädje, och han träffade massor med nya människor. Han berättade diverse underbara historier om saker han varit med om och människor han mött. Efter ett antal år mötte han den kvinna som lite senare blev hans fru, gifte sig med henne och de fick en son tillsammans. Ganska snart efter det valde han och familjen att återvända till Stockholm och att där slå sig till ro. Då vi träffade den här mannen på vår lunch på Djurgården, så hade han varit tillbaka i Stockholm i ungefär ett år.

Han hade förlorat sin juristlicens eftersom han varit overksam i så många år, han hade gjort av med alla tillgångar han fått då han sålde våningen och det eftersom han varit ute på haven i fem år. Hans anseende var helt dött inom hela juristvärlden, och han fick inte ens jobb som receptionist på en enda byrå i hela stan. Tydligen så ses det ungefär som en dödssynd att bara hoppa av sådär mitt i karriären. Då är man ute, liksom. Lagt kort ligger.

Men vad gör du för att försörja familjen då? frågade jag efter att han precis berättat att frun inte jobbade utan gick och läste svenska. "Jag kör taxi", berättade han med ett stort, brett och lyckligt leende på läpparna. Han brydde sig inte ett dugg om att det inte är ett högstatusjobb. Han brydde sig inte ett dugg om att lönen är usel.

För han var lycklig. Han hade följt sina drömmar, åkt ut och sett hela världen, och på köpet träffat sitt livs kärlek och skaffat sig en familj. Som han själv sade: jag har aldrig varit så rik i hela mitt liv som jag är nu.

Vilket mod.

Och vilken hjälte, eller hur?

Grattis på 9-månadersdagen, älskling!

2009-10-10T13:26:00.005+02:00

Idag fyller lilla Sessan nio månader.

Det har vi firat med en ordentlig portion spagetti och köttfärs till lunch. I eftermiddag ska vi festa loss på en bit färsk mango. Viken fest!

Hurra, hurra för vår lilla älskade tjej!

Dagens Moa - 7 oktober 2009

2009-10-07T15:41:00.007+02:00

Vår Moa är som bekant ett väldigt intelligent barn (så klart, hon kan ju inte bli annat med oss som föräldrar).

Här lär hon sig hur tvättmaskinen fungerar så att hon kan hjälpa mamma och pappa med det. Det är ju inte mer än rätt, det är ju faktiskt hon som står för den mesta av tvätten...

Hon avslutar sin sejour på inne på badrummet med att spela lite trumma på toalettstolen.

Nämnde jag hur intelligent hon är?

Rosa bandet

2009-10-06T20:26:00.006+02:00

Nu har Cancerfodens Rosa bandet -insamling 2009 börjat. Som vanligt ägnas hela oktober månad åt detta ändamål.

Jag vill uppmana alla som kan och vill att ge ett litet (eller stort) bidrag till denna viktiga kampanj. Det går bra att sms:a eller skänska en summa via nätet, det är hur enkelt som helst, gå bara in på den här länken och var med och bidra.

Personligen är Rosa bandet-kampanjen viktig för mig dels eftersom min mormor dog i bröstcancer, men också för att bröstcancer drabbar kvinnor runt omkring mig alldeles för ofta och jag är väl medveten att det också kan drabba mig en dag (om jag har rikitg otur). Därför vill jag vara med och bidra till att forskning är möjlig så att så många dödsfall som möjligt kan förhindras.

Härligt

2009-10-06T19:24:00.005+02:00

Vi hade en underbart härlig helg i Rom. Det var fortfarande sommarvärme där och vi kunde sitta ute och äta goda middagar och dricka drinkar till långt in på natten.

Det var så underbart att få åka iväg bara jag och min M tillsammans (lilla Sessan var hemma med mormor och morfar). Vi behövde verkligen det. Inte för att vi inte har det bra i vanliga fall, det har vi absolut. Men att komma iväg sådär och bara kunna vara "vi två" var ovärderligt, och det måste det vara för vilken småbarnsförälder som helst.

I bjöjträsket här hemma pratar vi så klart mycket om Moa (precis som det ska vara) och livet kretsar nästan helt och hållet kring henne.

Därför var det skönt att få komma iväg en helg och bara vara ett par. Inte föräldrar till Moa, utan ett par. Skönt att få rå om min M ordentigt och lyssna på vad han sade utan avbrott. Skönt att kunna sova eftermiddag när jag ville. Skönt att kunna stå i duschen och njuta i lugn och ro utan att samtidigt leka titt-ut med lilla Moa. Skönt att kunna gå ut på krogen och äta en hel måltid med min M utan avbrott och blöjbyten. Ja, det var skönt.

Fast sedan när jag kom hem.....

Åh, vad jag saknade lilla tjejen när vi var iväg. Det var så totalt obeskrivligt underbart att komma hem och se henne sova tryggt i sin säng när vi kom sent på natten. Morgonen efter vaknade hon, ställde sig upp i sängen, såg att vi låg där, och log det största leende jag någonsin sett. Det var så fantastiskt underbart att se henne stå där och le, så jag började nästan stortjuta.

Den lilla ungen är det mest fantastiska jag vet! Hon och min älskade M så klart.

Mina två mirakel.

Vackra Rom

2009-10-04T10:35:00.003+02:00

Capucino och färsk frukt vid Piaza Navona.

Att få sova

2009-10-03T10:06:00.002+02:00

I natt har jag fått sova nio timmar i sträck.

Det var så skönt så det nästan är obeskrivbart.

Ingen liten bebis som vill ha välling eller som vill vakna. Vilken lyx! Fast vi saknar lilla tjejen oerhört mycket så har vi det så skönt.

Nu bär det av ut på stan i Rom för frukost, sedan blir det Colosseum och Pantheon. Härligt!

Alla vägar bär till Rom

2009-10-01T21:59:00.004+02:00

Tidigt i morgon bitti åker jag och min M tre dagar till Rom. Min mamma och pappa är här och passar vår lilla Sessa. Även om separationsångesten från lilla Moa sliter i mig så ska det samtidigt bli härligt att åka. Vi behöver det, jag och min M. Vi behöver bara få vara "vi" ett tag. Vi behöver prata om lite andra saker, bara kunna njuta av varandra och bara ta hänsyn till varandra. Det ska bli härligt att få rå om min älskade lite. Få ha honom helt för mig själv.

Att vandra i gränderna, att dricka cappucino på ett mysigt café, att strosa omkring och se alla häftiga sevärdeheter; Colloseum, Fontana Di Trevi, Vatikanen och S:t Peterskyrkan. Att äta en god middag och dricka ett gott vin till. Att sova en hel natt (om vi nu inte vaknar av gammal vana). Det ska bli underbart härligt.

Fast om jag och min ångest flippar ut fullständigt och måste åka hem tidigare till lilla Sessan, så har jag tryckt ut alla flygtider tillbaka till Göteborg. Bara ifall att..... Men det känns tryggt att ha den listan med mig, även om jag säkert inte kommer att använda den.

Så ha en trevlig helg, allihopa! Det ska vi ha.

Härlig höst-outfit

2009-09-29T21:28:00.012+02:00

Jag har köpt den här byxan och jackan till lilla Moa, jag kunde inte motstå detta set! Det är i velour så det är mjukt och skönt. Visst är det underbart?!

Det kommer från Name It och finns bland annat på deras webshop. Jag köpte det dock på Tilda & Melker (i Göteborg).

Så fin hon ska bli, lilla Sessan.

Om att längta

2009-09-28T12:50:00.007+02:00

Jag har lite ångest. Jag går omkring med en liten klump i magen mest hela tiden.

Helgen som kommer så ska jag och min M åka iväg på en liten weekend-resa. Det ska bli hur mysigt som helst att åka iväg bara vi två. Att gå och strosa längst gränderna, äta gott, dricka gott, sitta på ett café och titta på folk, sova en hel natt på hotellet (det toppar nog min lista). Ja, listan på mysiga grejer kan göras hur lång som helst.

Så varför har du då ångest, undrar du?

Jo, för vi ska ju lämna lilla Sessan hemma med mormor och morfar. Och jag kommer att längta ihjäl mig!!!! Jag vet om att det är jättenyttigt för mig och M att komma iväg lite, och det i sin tur är ju bra för Moa. Och det ska bli underbart att bara vara med M en helg. Fast jag kommer bara att sakna henne så mycket. Det är bara det. Jag längtar redan efter henne, i förväg, liksom...

Hur ska jag klara mig i tre dagar utan min lilla tjej?

Ungar behöver ha tråkigt ibland

2009-09-27T20:34:00.022+02:00

Linda Skugge skriver i Aftonbladet om Varför hon pushar sina barn till att utöva massor med olika aktiviteter. Många aktiviteter kan enligt henne betyda tennis, kyrkokör, bild och gitarrkurs på samma dag. Jag hoppas hon inte menar att samma barn går på alla aktiviteter. Jag tror inte hon menar det.....

Hon menar dock på att hennes barn ska lära sig att livet går i ett rasande tempo redan nu som barn för att vara förberedda på vuxenvärlden. Hon menar också att hennes barn ska ha flera kompisgäng på olika ställen, inte bara de kompisar som finns på skolan. För om de blir mobbade så är det bra att de har andra kompisar på andra ställen.

Jag skulle aldrig pusha mna barn till att hålla på med så många aktiviteter. Jag skulle snarare begränsa aktviteterna till en eller max två grejer per vecka.

Jag tycker för det första att barn är just barn. De är inte små vuxna, och de kan inte hantera den press och stress som vi vuxna kan. Hell - inte ens vi vuxna kan hantera den press och stress som det innebär att vara vuxen, så varför skulle jag vilja lägga den tyngden på mitt barn? Det är mitt ansvar som förälder att sätta gränser när mitt barn kommer och säger att hon/han vill hålla på med en fjärde och femte grej. Det är mitt ansvar eftersom det är jag som är vuxen. Ett barn ser inte hur mycket tid en extra aktivitet kommer att ta och vilka konsekvenser det får. Barn är luststyrda. Nej, inte ens vi vuxna klarar av att sätta nödvändiga gränser alltid. Se bara på alla stackars människor som bränner ut sig i alla trådar, och tvingas till sjukskrivning i flera år för att komma tillbaka. Varför skulle jag utsätta min lilla tjej för det när hon bara är ett barn?

Jag håller med Linda Skugge när hon menar att barn idag behöver fysisk aktivitet, men all fysisk aktivitet måste inte vara kontrollerad. Barn är av naturen fysiska varelser med massor med spring i benen och kan lika gärna få motion av att vara ute i skogen och bygga kojor eller av att hoppa hage eller spela hockey på gatan utanför med kompisarna. Allt som behövs är att jag som förälder uppmuntrar kreativiteten och uppmuntrar att mitt barn vill ut och leka. Och att jag uppmuntrar utomhuslek på ett sådant sätt så att mina barn inte sitter inne framför tv:n eller datorn hela dagarna. All fysisk aktivitet måste som sagt inte vara under kontrollerad form.

Mitt barn kan visst få gå på någon aktivitet, men jag tycker som sagt att det är viktigt att begränsa det hela. En eller max två aktiviteter i veckan kommer att gälla för mitt barn. Hon får gärna prova sig fram tills hon hittar något som hon tycker är kul. Men jag anser också att mitt barn ska ha tid hemma, både för att vara ute på gatan och ute i skogen med kompisarna, men också för att faktiskt bara vara hemma i lugn och ro och bara ta det lugnt, och kanske till och med ha tråkigt. Det behöver barn idag.

Jag kan ibland reagera på att vi vuxna ibland verkar tar bort barnens egna kreativitet och fantasi genom att jämt och ständigt underhålla barnen. Det ska gås på bio, det ska åkas på flera utomlandssemestrar per år, det ska gås på zoo, djurparker och aktivitetsparker till höger och vänster. Herre gud - det är så mycket aktiviteter hela tiden så att barnen till slut tappar sin naturliga förmåga att vara kreativa och hitta på egna nöjen. När de inte blir underhållna så vet de inte vad de ska göra. De förlorar sin egen fantasi och förmåga till lek. Det tycker jag känns märkligt.

Det skadar som sagt inte om barn får vara hemma och faktiskt ha lite tråkigt ibland, de behöver den tiden att vila hjärnan från alla intryck, en plats och tid att slippa prestera och bara "vara". Tid att smälta intryck och hinna reflektera (även om de så klart inte reflekterar på samma sätt som vi vuxna gör). Och just därför att världen ser ut som den gör, för att världen går i 390 km per timme, så tror jag desto mer att det behövs, och att det är något som barnen kan ta med sig upp i vuxen ålder. Jag vill ge mitt barn förmågan att kunna vila i sig själva, koppla av och stänga av yttervärlden och alla krav i bland och "bara vara".....

Det tror jag att mitt barn mår bra av och behöver.

Hur gammal är han?

2009-09-25T16:58:00.005+02:00

När man klätt bebisen i dessa färger så får man vara beredd att hela tiden få höra:

"Hur gammal är han"?

Skitdag

2009-09-25T12:05:00.004+02:00

Idag är det en riktig skitdag. Jag är trött så att ögonen går i kors av att ha varit uppe mestadels av natten med en speedad liten unge. Det var inget som var fel på henne eller så (vad jag kunde utläsa i alla fall) utan hon var bara sällskapssjuk och vägrade sluta ögonen igen.....

Vi har nog sovit ungefär 3-4 timmar i natt.

Det innebär att vi båda två är lika sura och trötta idag. En Moa som skriker och gapar av trötthet hela tiden, och jag som inte orkar med henne riktigt....

Ingen kul dag idag.

Dagens mirakel idag är att jag lyckades skrapa upp mig ur sängen över huvud taget.

Roligt med besök

2009-09-24T19:54:00.021+02:00

Det är så himla kul att träffa människor man verkligen på riktigt tycker mycket om. Jag har haft lyxen att få besök av tre av mina absoluta favorittjejer från Skåne i några dagar. Vi har haft det hur kul och mysigt som helst. Vi har promenerat, vi har ätit gott, vi har pratat, vi har diskuterat samhälle och politik, vi har pratat om våra män och om relationer, vi har druckit champagne och vi har shoppat.

Tack tjejer, för att ni kommer och hälsar på oss (med oss menar jag mig och Moa eftersom min M varit bortrest i jobbet). Jag uppskattar den tid vi spenderar så mycket, och tycker det är så kul att ses varje gång!

Övre bilden; Mia, nedre bilden; Cilla och lilla Tuvali

Salander regerar!

2009-09-22T21:27:00.013+02:00

Jag och min M var på bio igår.

Flickan som lekte med elden handlar om flickan som lekte med elden. Fantastiskt bra film!

För er som inte läst Millenium-triologin så handlar tvåan om ett par som på olika sätt jobbar med att stoppa trafficing mördas, och allas vår favorit Lisbet Salander blir anklagad för morden.

Jag håller inte med de kritiker som menar att det märks tydligt att tvåan haft mindre budget än ettan (Män som hatar kvinnor). Att det märks tydligt att den är menad för tv. Jag upplevde inte det. Jag tänkte inte alls på det. Nej, jag tyckte att det är en rafflande actionfilm som faktiskt toppar det mesta inom svensk filmproduktion på väldigt, väldigt länge. Dessutom var det uppfriskande att se en svensk film där inte det vanliga gänget med skådisar var med. Ni vet, Sverige är ju ett väldigt litet filmland och i film efter film brukar man få se samma dj-la skådis-nunor om och om igen. I flickan som lekte med elden fanns många bra nytillskott, bland annat Paulo Roberto som lite otippat dyker upp som en liten boxarhjälte i filmen (och boken då så klart). Bra grepp, det har jag tyckt sedan jag läste boken för första gången!

Det ju bara så att Salander regerar!

Jag är verkligen (som de flesta andra människor) emot allt våld och övergrepp av olika slag mot kvinnor (och mot människor över huvud taget)och jag njöt på ett i det närmsta obscent och primitivt sätt när Salander utövar sin egen rättvisa och hämnd. Hon är liksom rättvisan personifierad i den här filmen. Hon utövar sin rättvisa och sin hämnd på män som förnedrat, drogat, våldtagit och/eller slagit kvinnor. Och som sagt, jag njöt sjukt mycket av dessa hämndscener. Det är ju ändå film, så jag kände verkligen att det var fritt fram att sitta där och även själv måtta en och annan välriktad mental spark i huvudet på Zala.

Jag förstår verkligen inte debatten som väckts av filmen och som handlar om så kallat ”feministvåld”. Vad f-n är det, för det första? Nej, förresten – det skiter jag i, för jag vill inte tänka i de banorna alls. Det finns så många filmer där män går omkring och ägnar sig åt mer eller mindre meningslöst våld, utan att det väcker någon som helst debatt. Då är det bara underhållning. Nu när det råkar vara en kvinna i huvudrollen som är ute på mördarstråt – då ska det helt plötsligt göras politik av det hela.

Väldigt märkligt, tycker jag.

Jag har läst Millenium-triologin flera gånger, och jag tycker att man fått ihop storyn bra i filmen. Man har valt ut och fokuserat på rätt delar i historien. Det blir en bra röd tråd.

Sammanfattat så är det en kanonbra actionfilm, och när jag gick ut från biosalongen så kände jag att jag redan längtar väldigt mycket efter trean, som ganska snart släpps på bio, den också.

Seså! Iväg och se den nu!

En sömnig eftermiddag

2009-09-22T16:42:00.007+02:00

En sömnig, regnig, höstig eftermiddag i slutet på september tar Moa sig en lång lur. Vad bättre att göra en sådan här dag?

Sessans nya kläder

2009-09-20T08:12:00.008+02:00

Lilla Sessan har fått nya kläder (igen). Visst är de supertuffa!?

Hennes outfit består av body, byxa och mössa från Katvig (finns bland annat på LinusLotta). De hade massor med fina grejer till hösten och vintern....

Det här är jag inte stolt över hos mig själv!

2009-09-18T12:19:00.011+02:00

Det här inlägget är en fortsättning på veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen, som denna vecka handlar om Jantelagen.

Jag har redan tidigare i veckan listat vad jag är briljant på, och nu tänker jag göra tvärs om. Jag tycker det är viktigt att våga vara människa med fel och brister, även om det ibland är svårt att våga visa de sidorna för andra människor. Att våga stå för det man är sämre på och tycka att det är ok. Men ingen av oss är perfekta, och det är just det som paradoxalt nog gör oss till de levande, briljanta och fantastiska kvinnor som vi är.

När det gäller mina sämre sidor, så kommer det några "bekännelser" här:

Jag har väldigt höga krav på mig själv, någonting som jag slåss emot ganska ofta i mitt yrkesliv. Jag har svårt att nöja mig med att vara "Good- enough".

Jag är livrädd för auktoritära äldre män, och får ofta tunghäfta alternativt håller med om allting som sägs (även om jag kanske tycker precis tvärs om) vid ett samtal med en sådan man.

Jag börjar nästan alltid gråta när jag blir riktigt arg eller känner mig orättvist behandlad. Det är en jättejobbig egenskap både på jobbet och privat, jag skulle mycket hellre vilja kunna hitta rätt argument direkt (såsom det är på film, ni vet)och ge vederbörande en rejäl avhyvling istället för att stå tyst och darra med underläppen. Jag kommer alltid på alla bra argument i efterhand. På senare år har jag kommit på en väg runt problemet, och det är att jag säger att jag vill fundera över det sagda och återkomma om en stund istället. Då hinner jag samla ihop mig lite.

Jag är löjligt dålig på geografi. Jag har vid vissa tillfällen bjudit min omgivning på rejäla gapskratt då jag hävdat helt felaktiga stadspositioner, ibland till och med fel länder.

Jag har kort tålamod. Jag har mycket mer tålamod med lilla Sessan än med resten av världen, men när det gäller resten av världen så vill jag göra saker och ting NU. Inte imorgon eler nästa vecka - utan NU! Det gäller alla andra också, som också ska göra saker och ting NU (tycker jag då). Det är ett drag som jag ärvt av min kära far, så när vi gör saker och ting så kan det minsann gå undan (och vi kan i gengäld slarva ganska mycket på vägen också).

Där fick ni några av de sidor hos mig som jag inte är stolt över.

Vilka är era sämre sidor?

Vips

2009-09-17T20:54:00.014+02:00

Jag hade inte alls tänkt på det, men så vips kom jag på det.

Hon kryper ju!

Och då menar jag att hon kryper som en vanlig bebis (istället för att hasa sig fram på underarmarna som tidigare). Det är inget fel på det gamla sättet, det är inte alls det jag menar. Men i vilket fall som helst så kryper hon. Hon måste ha börjat med det igår eller idag.

Och så har hon börjat ställa sig upp precis hela tiden.

Hon måste vara den duktigaste bebisen i hela världen!

Tragikomik på högsta nivå

2009-09-17T10:50:00.006+02:00

Jag tror jag skrattar ihjäl mig (eller gråter - jag vet inte riktigt) när jag läser intervjun med Anna Anka, hennes eget lilla bidrag till jämställdhetsdebatten. Eller man kanske ska säga: icke-jämställdhetsdebatten.

Har ni missat denna artikel så måste ni bara läsa den.

Hon är så totalt osannolik i sina åsikter, den här kvinnan, så jag vet inte ens om det är värt att bemöta hennes ord över huvud taget. Jag menar, hon klarar ju jobbet så bra själv, det vill säga att hon gör bort sig fullständigt.

Bara läs följande beskrivning av Annas tolkning av en hustrus roll i USA kontra Sverige:

"Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.

I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att de skiljer sig"

Kvinnan är ju faktiskt ingenting annat än prostituerad eller/och slav. Sex för pengar och en juste livsstil.

Och då blir det helt plötsligt tragiskt istället för komiskt. Tänk att leva hela ditt liv för att tillfredställa en annan person, utan att ha dina egna mål och drömmar att sträva efter. Fy, vad hemskt. Och denna kvinna tycker enligt intervjun att hon kan bli en bra förebild för svenska kvinnor.

Det Anna Anka har bidragit till för min del är att jag känner en djup tacksamhet över mitt eget liv. Vad glad jag är att jag har en meningsfull tillvaro full med människor som verkligen tycker om mig för den jag är. Vad glad jag är att jag har en egen utbildning och ett eget yrke som jag älskar och inte lever på mannen i mitt liv. Vad tacksam jag är för att jag har ett så bra liv jämfört med Anna Anka!

Det här är jag bra på!

2009-09-16T22:26:00.008+02:00

Nu har jag funderat en stund på vilka grejer som jag är bra på som jag vill ta med (se tidigare inlägg). Jag menar, det finns ju såååå mycket att välja på, jag är ju så bra på så mycket....
Det är jag faktiskt, och jag menar det, om än dock med glimten i ögat.

Jag är bra på så vis att jag alltid har följt min egen väg. Även om den vägen varit slitsam och obekväm och kantad med relativt många uppbrott - så har jag alltid varit sann mot mig själv. Det är jag stolt över!
Jag är otroligt målinriktad. Min kära sambo skulle kanske inte alltid lista det som någonting positivt, för jag är väldigt drivande. Han skulle nog till och med kunna mena att det ibland gör mig lite egoistisk. Jag tycker dock att det är positivt, för att det är en egenskap som alltid har fört mig framåt i livet. Steg för steg närmare mina mål.
Jag ser ganska bra ut. Jag är inte fotomodellsnygg ut på något sätt, men när jag tittar mig i spegeln ibland så kan jag ibland tänka att jag haft turen att få bra gener. Jag ser faktiskt helt ok ut.
Jag är väldigt socialt kompetent, eller vad man kallar det nu för tiden. Högt EQ säger man kanske... Vad jag menar är att jag har lätt att prata med alla olika typer av människor. Jag uppfattar nyanser lätt och kan lägga mig på en bra nivå för samtal med just den individen. Jag kan lätt umgås en kväll med nästan vem som helst.
Jag är en god människokännare. Jag har flera meter långa känselspröt som talar om olika saker för mig om en person.
Jag är bra på att hålla kontakten med mina vänner och bekanta. Nu blir det kanske ramaskri, för jag vet att jag blivit sämre på det sedan Moa kom. Jag låter dock inga av mina vänskaper rinna ut i sanden, utan jag försöker att ta hand om dem så gott jag kan efter tid och ork. De relationerna är otroligt viktiga för mig.
Och det viktigaste av allt: jag har lyckats fånga mitt livs kärlek och vi har turen att ha en underbar och helt fantastisk liten tjej ihop. No further comments...

Där har ni min bra-lista.

Nu ska jag börja fundera på vad jag är mindre bra på.....

Bloggtema jantelagen

2009-09-16T11:06:00.016+02:00

Alla vet vi vad jantelagen är för någonting, åtminstone vad den innebär. Jag har flyttat runt i Sverige ganska mycket, och jag har upptäckt att jantelagen är olika stark i olika delar av Sverige. I Värmland är jantelagen väldigt stark, och likaså i min gamla hemstad i nordöstra Skåne, där jag är uppvuxen. Där ska man inte tala för gott om sig själv eller tycka att man är för bra på någonting. I Stockhom och i Malmö är den inte alls lika stark. Där får man lov att tro på sig själv och sin förmåga, och man får lov att tycka att man är bra på vissa saker.

I mitt yrke stöter jag ofta på problem just med jantelagen. Jag träffar ganska blygsamma människor som blivit av med jobbet. De behöver ett nytt jobb. Efter att ha indoktrinerats en hel livstid av jantelagen ska de plötsligt tränas i att både i CV och i en anställningsintervju kunna tala om alla sina starka sidor. På ett naturligt sätt. Det är otroligt svårt för många människor, som inte alls känner sig bekväma i den situationen. Det är inte så svårt att förstå.

På Bloggvärldsbloggen är temat denna veckan just jantelagen. Christina har startat ett upprop för briljanta kvinnor att våga lista vad vi är lite sämre på. Hon anser att det finns alldeles för mycket press på oss kvinnor att vara perfekta och uppmanar oss därför att våga visa våra lite sämre sidor, eller "förbättringsområden", som vi säger i my line of work.

Mymlan tycker tvärs om. Hon tycker att hon är så duktig på att fokusera på sina sämre sidor att hon nästan glömmer bort vad hon är bra på. Därför väljer hon att göra en vad-jag-är-bra-på-lista.

Själv har jag svårt att bestämma mig, eftersom jag tycker att båda två har en poäng. Så jag tänker göra mina egna listor på båda alternativen. Vad jag är bra på och vad jag är dålig på. Jag tänker börja med att skriva några punkter om vad jag är bra på. Imorgon.

Dessutom vill jag skicka vidare staffettpinnen till fyra av mina favorittjejer i bloggvärlden; Miss M, Cecilia , Speja samt Linda. Vilka är era starka sidor?

Jag vill till sist också väcka tanken för er andra briljanta läsare. Skriv gärna i kommentars-fältet. Vad är ni bra på?

Mindbox

2009-09-14T19:36:00.009+02:00

Jag hittade en jättefin grej på en site som heter My mindbox . Det är sådana här (se ovan) fina mindboxes där man kan samla alla möjliga minnen från sitt/sina barns första år.

Vilken bra idé, eller hur!

En låda att samla sina minnen i.

Jag har sett liknande grejer förut i bokform, men inte så här fina. Man kan till exempel lägga i armbandet från BB, det första fotot, handavtryck, det första plagget etc. I boken som hör till boxen finns färdiga rubriker där man kan skriva om allt från hur föräldrarna träffades till tankar om förlossningen. En otroligt vacker låda, tycker jag, som man sedan kan ge till sitt barn som gåva vid et tväl valt tillfälle.

Det finns också två andra boxar som riktade sig till två andra målgrupper: till de som förlorat någon närstående och till par/makar som vill göra en minneslåda om sin relation.

Tack för tipset, barnshoppingbloggen.

Moa - månad 7

2009-09-11T15:47:00.015+02:00

För åtta månader låg jag på förlossningen i Mölndal och hade mitt livs värsta och bästa dag. Dagen då allting förändrades för alltid för mig och för min älskade M. Då vi fick den största gåvan till oss. Jag kan fortfarande komma ihåg värkarna och hur trött jag var. Och nu har det gått åtta månader.

Vår lilla Sessa blev åtta månader igår.

Jag tycker hon utvecklas snabbare ju äldre hon blir. Utseendemässigt har hon blivit smalare nu, antagligen för att hon rör sig så mycket. Hon har gått ner en hel kurva på viktkurvan på BVC. Hon vägen nu 9465. Hon är 71 cm lång. Hon har också fått mera hår, lilla Sessan. Det ser ut som om hon blir ljus, precis som både jag och M var som små barn.

Utvecklingsmässigt har det hänt massor den sista månaden, som också syns i mitt tidigare inlägg.

Hon kryper fortfarande inte på alla fyra, hon har fått in en rasande hastighet på sitt hasande nu så hon kanske inte kommer att krypa på alla fyra alls. Hon kanske håller sig till sitt hasande. Hon har sådan fart att hon slår sig mest hela tiden nu. Alltid är det nya blåmärken och rivsår någonstans på hennes lilla kropp. Hon är helt sjövild och fullständigt orädd när hon rasar fram, i full färd att upptäcka världen. Undrar var hon fått det draget ifrån? Mamma, du skrattar väl ihjäl dig när du läser detta.

Hon har börjat äta lite ”riktig” mat (inte burkmat, alltså). Hon äter lite smörgås med mjukost, makaroner och köttfärs och lite annat smått och gott. Hon sitter också och pilla mer och mer själv med maten. Hon tränar sig på pincettgreppet.

Och hon skrattar hela tiden. Hon ler sitt leende mot oss och flaxar sådär med armarna, nästan som om hon vinkar.

Och jag kan fortfarande bara sitta och titta på detta lilla underverk. Känslan är så stark att ibland när jag tittar på henne så väller kärleken över mig som en ångvält. Och jag älskar, älskar, älskar, älskar. På ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Och så är jag hönsig, har jag märkt. Jag är sjukt rädd att hon ska sätta grejer i halsen. Hade jag fått bestämma så skulle lilla Sessan äta puré tills hon fyller 25. Minst! Jag oroar mig så för henne. Och jag gläder mig så för henne. Jag blir löjligt stolt när hon visar ett av sina framsteg och jag håller på att spricka som en ballong av stolthet när hon tar en brödbit och lyckas träffa munnen. Fantastiskt, tänker jag. Gud, så intelligent hon är!

Ju äldre hon blir och ju mer personlighet vi ser hos henne, desto mer älskar vi henne. Jag trodde inte det var möjligt att älska mer än den där dagen på förlossningen på Mölndal för åtta månader sedan. Tydligen så kan man det. Eller inte mer, kanske. Men djupare.

Vilket mirakel hon är.

Dagens Moa - 11 september 2009

2009-09-11T10:46:00.003+02:00

Idag är Moa med på bild på Lilla NovaK:s blogg.

Hon är otroligt duktig på barnkläder, både på design och att sy upp, och man kan beställa efter tycke och smak via hennes blogg.

Gå in och kika, vet ja!

Gummihandlaren

2009-09-08T21:25:00.010+02:00

Det är pappavecka denna vecka på Bloggvärldsbloggen. Det innebär en uppmaning att skriva om faderskap på något vis. Jag väljer att skriva om min pappa, Gummihandlaren.

Min pappa har under hela mitt vuxna liv ställt upp för mig. Fast han inte alltid förstått mig eller begripit varför jag behövt göra vissa saker, så har han oavsett det ställt upp och hjälpt mig med allt han kunnat. Han har hjälpt mig att separera. Han har hjälpt mig att flytta möbler. Han har hjälpt mig att om och om igen sätta upp och montera grejer i alla mina nya lägenheter (jag har flyttat ganska mycket). Han har till och med hjälpt mig att skaffa lägenheter. När jag var student hjälpte han mig med pengar (ok då, han hjälpte mig med pengar lååååångt efter att jag tagit examen… )

Han har hjälpt mig att lappa ihop mig igen när jag brände ut mig fullständigt en sommar. Då satt han hela eftermiddagar den sommaren och pratade med mig. Vi diskuterade livet och vad som egentligen är viktigt. Och han berättade om sig själv och sin uppväxt, vart han har fått sina värderingar ifrån. De eftermiddagarna kommer jag alltid att komma ihåg. Jag har aldrig känt mig så nära honom som då.

Min pappa gillar att bjuda på en whisky innan maten. Han gillar att sitta och snacka och skämta, och så rätt som det är så säger han: ”ska du ha dig en stänkare”?

Min pappa gillar livets goda: resor, bra viner, god mat, golf och trevliga vänner. Och han har också många vänner. Det förstår jag att han har, han är skön att umgås med. Han är rolig.

Min pappa har gett mig det bästa råd jag fått. Under den sommaren då jag var dålig så var jag väldigt orolig för framtiden. Då vände han sig emot mig, lade huvudet på sned och sade: ”Charlotte, om du alltid ska oroa dig för allting som eventuellt kan hända – då får du alltid lösa alla dina problem två gånger. Oroa dig aldrig för det som inte hänt, för det kanske aldrig händer”.

I vissa perioder i livet har inte min pappa kunnat vara där för mig, men det är ok. Jag har för länge sedan strukit ett streck över det för jag vet att vi alla är människor. Pappa har fått sina stålbad i livet som gör att han inte alltid har förmågan att ge mig det som jag har behövt från honom. Fast jag vet att han alltid gjort sitt bästa för oss, för sin familj. Och ingen är ju perfekt. Inte ens Gummihandlaren.

Boxar - Moa

2009-09-07T13:48:00.009+02:00

Igår slog lilla Sessan sig ordentligt för första gången.

Det hände när jag var iväg och tränade (ja, jag var faktiskt iväg på ett pass och tränade, tro´t eller ej!). Moa var ute och kröp och stod som bäst på händer och fötter som ett upp-och-ner-vänt V liksom, då hon stöp med nyllet rakt ner i golvet.

Hon slog i munnen, och fick ett sår innanför läppen. Hon slog också i framtänderna på ovankäken som precis börjat titta ut. M berättade att det blödde ganska rejält i munnen på henne, och naturligtvis blev mammas lilla tjej jätteledsen.

Då svider det lite i mammahjärtan att jag inte var hemma just då för att krama henne när hon blev så ledsen. Fast M klarade baletten galant, och gjorde ett jättebra jobb med lilla tjejen. Lugn som en sur gammal filbunke, det är han, min M. Och då menar jag på ett bra sätt.

Det hela slutade i alla fall med att vår lilla tjej satt igår kväll och kollade in Tv:n (som hon brukar göra) fast denna kvällen hade hon en liten fläskläpp.

Mammas lilla boxare....

Veckans Blogg

2009-09-06T15:16:00.006+02:00

Ni missar väl inte att jag denna veckan varit Veckans Blogg på Barnshoppingbloggen.

Barnshoppingbloggen är en jättefin blogg med massor av bra tips och ideer kring bland annat kläder, prylar och inredning till barn. Gå in och kika en sväng, vet jag!

Plagg jag nobbar i höst!

2009-09-05T08:22:00.013+02:00

Jag fick en utmaning från underbara Miss M som handlar om mode. Det handlar om tre plagg som jag absolut nobbar i höst. Vad skulle jag absolut INTE ta mig för någonting? Vad är det fulaste jag vet med höstens mode? Givetvis kan jag ju inte backa från en utmaning från Miss M, så här kommer mina fet-nobbar i höst:

1. Någonting jag har svårt för är det där Folk-lore-stuket. Blusar och kjolar och Gud vet vad - och allt ska vara sådär käckt folklore-mönstrat så att man bara väntar sig folkvisor på fiol i bakgrunden när man ser dem. Fy, vad fult det är! Det skulle jag aldrig ta på mig.

2. Benvärmare. Jag har bara en sak att säga: Been there - done that! Fult som stryk!

3. Och det fulaste av allt: Glansiga leggings som ska likna jeanstyg fast det inte är det. Jag menar inte de leggings som verkligen är jeanstyg - de är fina, jag menar de som är tryckta för att likna jeanstyg. Jag har sett en hel del sådana, både på Gina Tricot och på Lindex. De är bara precis SKITFULA! Sådana skulle jag aldrig sätta på mig. Jag tycker det är lite kassler-varning på dessa leggings, i alla fall på mina små prinskorvs-ben.

Där har ni min lista. Jag vill skicka denna utmaningen vidare till en annan cool tjej: Cecilia. Vad säger du om detta?

Jag vågar vara orolig!

2009-09-03T11:32:00.018+02:00

Alltså. Det här med svininfuensan. Först tänkte jag inte så mycket på det, alla dödsfall hände ju så långt borta. Mexico. Skitlångt iväg.

Sedan kom den närmare, till Europa och nu också till Sverige. Över 500 fall av svininfluensa har konstaterats i Sverige nu. Och det första dödsfallet skedde för några dagar sedan. En 37-årig man i Uppsala. Han var ett år äldre än jag! Död!

Då blev jag orolig!

Vad är det här för märklig influensa? Ingen vet hur detta kan urarta sig. Inte sjukvården, inte politikerna, inte forskarna, inte andra så kallade experter och inte alla vi "vanliga" människor. Alla famlar i mörkret, det är ju tydligt när man lyssnar på intervjuer och läser artiklar.

Vissa verkar i dessa intervjuer inte alls vara rädda eller känna sig osäkra alla inför influensan. De skrockar lite kavat och säger:
"Men det är ju bara en vanlig influensa, det är väl ingenting med det. Jag tycker det är alldeles för överdrivet och hypat med allt evigt prat".

Fast vi vet ju att det inte är en vanlig influensa. Eller hur? Vi vet att den är stark som Bamse på dunderhomung och att den mycket väl kan mutera och bli värre. Vi vet ju att sviterna av den kan resultera i dödsfall, i värsta fall. Det vet vi för att det faktiskt har hänt, även i lilla Sverige där vi har väldigt bra sjukvård (i förhållande till andra drabbade länder).

Det tycker jag är skäl att vara lite orolig. Jag är inte skiträdd, eller så. Jag är bara lite lagom orolig. Inte så mycket för min eller M skull - jag tror säkert (eller hoppas i alla fall) att vi hade överlevt svininfluensan. Men jag blir orolig för vår lilla Moas skull. Hon är ju så liten och utsatt. Tänk om hon får den. Vad händer då?

Herre gud, jag får gåshud bara av att tänka på det.

Och det här vaccinet då. Jag vet inte om jag tycker att det är en bra idé att börja mass-vaccinera känsliga grupper med ett vaccin som ingen känner till biverkningarna på. Det skulle väl se ut om alla vaccinerade om några år börja avla ifrån sig barn med ett enda jätteöga i pannan eller med svans utstickande från rumpan? Nä, jag vet faktiskt inte om jag själv skulle vaccinera mig. Jag skulle inte göra det utan att ta reda på mycket mer information om vaccinet än jag har idag, i alla fall.

Så jag kostar allt på mig att vara orolig, för att vi vet inte vad detta är, hur allvarligt det kan bli eller vart det slutar. Så jag tycker inte att jag har råd att sitta och vara tuff i det här läget. Jag är orolig - jag vågar vara orolig för svininfluensan. Jag sitter inte och tuffar mig och beter mig som om jag vet vad det handlar om. Jag hoppas dock (vilket jag anser vara det mest troliga) att svininfluensan landar på att vara en mycket, mycket utbredd influensa. Som går över. Utan flera mystiska dödsfall i Sverige. Jag hoppas att det inte blir värre. För Moas skull.

Raise and shine my baby

2009-09-02T09:39:00.031+02:00

Det har hänt så otroligt mycket med Moa de sista två veckorna. Utvecklingen går så snabbt och rätt som det är så har hon lärt sig något nytt, eller håller på att öva sig på en ny sak. Det är så himla häftigt att få vara med om det. Ett av livets mirakel.

De sista två veckorna har hon börjat krypa med blixtens hastighet. Hon kryper fortfarande inte på alla fyra utan hasar sig fram med hjälp av underarmarna samt en liten knyck med benet som hon lärt sig. Hon har märkt att det går snabbare om hon använder benet också.

Hon har efter långa stunder av observation av nappen lärt sig att stoppa in den själv i munnen. Hon har också börjat med en liten cirkusövning som innebär att hon står som ett upp och ner-vänt V på händer och fötter. Inte att förglömma är att hon lärt sig sätta sig upp från liggande

Dessutom har hon de senaste dagarna börjat att försöka resa sig till stående. Hon försöker dra sig upp med hjälp av diverse olika grejer som finns till hands, fulla flyttkartonger, skåp och hyllor. Ovan ser ni ett sådant försök. I slutet på filmen ser ni att hon slår huvudet i kanten på hyllan, och vad som inte finns med på filmen är att hon strax efter börjar storgråta av ren förvåning.

Vår duktiga lilla Sessa......

Dagens outfit består av gul body från PoP, 179 kr.

Veckans Blogg

2009-09-01T08:42:00.006+02:00

Ni missar väl inte att jag denna veckan är Veckans Blogg på Barnshoppingbloggen.

Barnshoppingbloggen är en jättefin blogg med massor av bra tips och ideer kring bland annat kläder, prylar och inredning till barn.

Gå in och kika en sväng, vet jag!

Tävling

2009-08-31T19:32:00.008+02:00

Jag läste på Tyras blogg att det nu är dags för höstmode på Vero Moda. I tävlingen på hennes blogg kan man vinna ett presentkort på 1000 kronor.

Det skulle jag vilja vinna för att jag faktiskt varit så pass duktig att jag gått ner några av mina gamla graviditetskilon, så nu behöver jag nya (och mindre) byxor.

Thohoo! Jag är så fruktansvärt karaktärsfast och duktig, tycker ni inte?

Tanden är igenom

2009-08-31T09:01:00.014+02:00

Och så en liten uppdatering från ett tidigare inlägg:

Vänster framtand på ovankäken är äntligen igenom tandköttet.

Jag har fått tillbaka mitt lilla glada och skrattande gryn.

Det var väl för väl det. . . .
Inte bara för min skull utan för lilla Sessans skull. Hon hade det så jobbigt med denna tanden.

Hösten är på väg till Göteborg

2009-08-29T18:20:00.008+02:00

Idag när jag kom ut så märkte jag en markant skillnad i luften. Det var lite svalare och luften kändes lite högre. Och plötsligt så såg jag att löven börjar falla från träden i Göteborg. Hösten är på väg.

Jag log för mig själv, för jag råkar gilla hösten.

Jag tycker om alla starka färger, och jag tycker det är så vackert och härligt med de kalla, soliga höstdagarna när träden har fällt alla sina löv och blåsten får löven att dansa omkring på marken. Jag älskar de dagarna!

Jag tycker också att det är mysigt att kura upp mig i soffan med fjärrkontrollen och massor med tända ljus en mörk och regnig oktoberkväll.

Så det gör mig absolut ingenting att börjar bli höst. Jag känner mig nämligen färdig med sommaren för detta året. Jag har haft en härlig sommar, full med roliga aktiviteter, träffar och fester med människor jag gillar och en del sol har jag också fått. Jag har också fått lite extra ledig tid med min M under hans semester, och vi har haft en härlig semester tillsammans, vår lilla familj.

Vad som också slog mig på min promenad tidigare idag var att när jag jobbade (nu är jag ju mammaledig) så såg jag aldrig sådana saker som naturens och årstidernas skiftningar. Jag hade inte tid helt enkelt, jag stressade alltid omkring och var alltid försenad till nästa möte. Även om jag alltid älskat att jobba med det jag jobbat med så inser jag nu vilket otroligt snabbt tempo jag levde i tidigare. Livet gick verkligen i 290 km i timmen och alla dagar var en kamp för att hinna med allting jag skulle hinna med. Både yrkesmässigt och privat. Det slet ganska mycket på mig, faktiskt, och i slutet orkade jag inte riktigt upprätthålla relationer med vänner och bekanta. Vilket är skrämmande, eftersom det egentligen är just dessa relationer som är viktigast för mig och som ger mig energi. Jag var som en urvriden wettex-trasa när jag kom hem från jobbet, och hade alltmer sällan energi nog att orka ringa till mina vänner. Jag är glad att jag funnit den här insikten, och jag tänker tänka på det då jag börjar jobba igen efter min föräldrarledighet. Det tempot vill jag inte komma upp i igen. Man tappar livskvalitet då.

Boktips till hösten

2009-08-29T11:07:00.007+02:00

Jag har börjat läsa böcker igen. Innan jag fick Moa läste jag väldigt mycket i perioder, andra perioder kunde det gå ett halvår utan att jag läste en enda bok. Men jag har alltid läst mycket över tid och tycker det är roligt. Efter att Moa kom så har det helt enkelt inte funnits varken tid, ork eller engagemang att över huvud taget försöka följa en text som inte handlar om bebisar.

Nu efter att jag slutat amma och efter att vi fått någorlunda ordning på lilla Sessans sömn, så orkar jag dock faktiskt läsa lite om kvällarna innan jag somnar. Det är jättehärligt!

Jag har precis läst ut en bok som var bra, som heter "Hypnotisören": Den är skriven av Lars Kepler, som är en pseudonym. Den här boken var väldigt hypad när den kom för någon månad sedan, och den var mycket bra. Inte riktigt så bra som jag trodde, efter att den blivit så höjd till skyarna - men den var bra.

Det är en deckare, som handlar om två personer samt personerna runt omkring dessa två. Dels handlar den om hypnotisören Erik, som gör misstaget att utan vetskap hypnotisera en pojke som visar sig vara en brutal och kall mördare. Den handlar även om polisen som utreder morden som denna hypnotiserade pojke begått, Joona. Så börjar boken och hypnosen på denna pojke leder till ett antal helt otippade förvecklingar som leder in i diverse märkliga alternativa världar samt in i Eriks förflutna.

Den är väldigt spännande och bra, och väldigt svår att lägga ifrån sig. Dock är den mycket obehaglig och brutal på sina ställen, och den berättar om olika alternativa världar som bara ungdomar har tillträde till - inga vuxna. Man börjar fundera på hur mycket research som ligger bakom just den delen av boken och hur väl faktaunderbyggt det är. För om det är så som han beskriver så är det en väldigt obehaglig värld som många ungdomar växer upp i.

Bra och välskriven historia!

Läs och njut, och ett tips är att ha gott om tid på dig - för boken är som sagt svår att lägga ifrån sig.

Dagens mirakel - fler framsteg

2009-08-28T10:31:00.018+02:00

I dagarna har lilla Sessan lärt sig att ta sig upp till sittande från liggande. Tänk alla dessa små mirakel som händer hela tiden, allting vår lilla Sessa lär sig. Det är så himla häftigt!

Jag undrar om hon inte är ett litet geni, vår lilla tjej!

Dagens outfit består av body från PoP samt byxa från Me Too.

Tjejkompisar

2009-08-27T19:14:00.006+02:00

Idag träffade jag och Moa Therese och lilla Livia. Vi brukar försöka ses någon gång per vecka och hitta på någonting tillsammans med barnen, så denna gången tog vi en promenad och åt sedan lite lunch uppe hos oss.

Livia är ungefär två månader äldre än Moa, alltså nio månader gammal. De senaste gångerna vi setts har vi märkt en viss förändring i barnens beteenden, och det är att de börjar bli medvetna om varandra på ett helt annat sätt än tidigare. De samspelar på ett helt nytt sätt. Det är helfestligt att se hur de en ena sekunden samsas om en slev - för att i nästa sekund brutalt dra den ur händerna på den andra. Det är också kul att se hur de undersöker varandras ansikten med händerna, ibland kan de minsann bli ganska hårdhänta. Det gäller att hålla lite koll på dem.

Tack för en trevlig lunch idag, Therese och Livia. Det är alltid så kul att träffa er!

Tv - junkien

2009-08-27T08:50:00.011+02:00

Att Tv:n är det roligaste som finns är ingen nyhet, fast som "ansvarsfull förälder" så försöker man ju verkligen se till att hon inte ser så mycket. Fast lite blir det ju ändå...

Nu har lilla Sessan, som ni ser, även tagit över fjärrkontrollen.

Kryp - sugen...

2009-08-26T16:43:00.007+02:00

Nu är lilla Sessan så otroligt nära att krypa på riktigt. Som ni ser på bilden så står hon på alla fyra och gungar, kryper några steg, och lägger sig sedan ner igen.

Snart så. . . . .

Dagens outfit är röd Byxa och grön T-shirt från PoP.

Stora tjejen

2009-08-26T11:20:00.002+02:00

För några dagar sedan var vi på sjumånaderskontroll på BVC med lilla Sessan.

Hon väger nu 9.2 kg, och är 69,5 cm lång.

Det betyder att hon planat ut lite på sin kurva, men det är ju för att hon nu börjat röra sig så mycket och kryper omkring i hela lägenheten hela tiden.

Det är så härligt att se hur hon växer och mår bra, och det är en fantastiskt kul period just nu, tycker jag (förutom själva tandsprickningen då). Hon är så uppmärksam och tycker det är kul att vara ute och se saker och ting. Man ser direkt när hon tycker att någonting är intressant och hon kan sitta och undersöka sin napp långa stunder just nu. Hon studerar saker över huvud taget väldigt ingående och noga just nu.

Tänk vad härligt att uppleva allting för första gången....

Mammas lilla huligan

2009-08-25T10:10:00.005+02:00

Min lilla Sessa har tandsprickning. Vi har känt att åtminstone en och kanske två av framtänderna på ovankäken är på väg igenom.

Det testar tålamodet!

Helt plötsligt är min lilla ängel värsta huliganbebisen!

Hon gnäller, hon skriker, och spottar ut maten, hon äter på allting (precis allting) för att det kliar i gommen på henne. Hon saglar. Hon klättrar på mig, hon vill upp i famnen men hon vill ändå göra allting själv. Hon har ett sju helsikes humör, helt enkelt.

Vidare sover hon dåligt och har diarré.

Måtte det gå snabbt, det verkar vara jobbigt för henne.

Urcoola Ugg-stövlar

2009-08-24T13:16:00.005+02:00

De här tuffa Ugg-stövlarna hittade jag på H&M för 79.50. Som hittat! Klart lilla Sessan måste ha ett par Uggs i vinter!

Ett tack till Barn ombord för tipset om dessa på din blogg.

Mamma vet bäst

2009-08-24T09:22:00.012+02:00

Jag har lärt mig en sak sedan jag fick lilla Sessan för drygt sju månader sedan:

Alla, precis alla, har den rätta nyckeln till hur barn ska uppfostras! Alla har åsikter, och väldigt många åsikter, och alla tycker sig ha rätt att i tid och otid delge mig sina åsikter om hur man fostrar ett barn på bästa sätt.

När jag skriver alla, så menar jag alla kvinnor. Män håller inte på så här.

Även de kvinnor som inte har några egna barn. Kanske speciellt de som inte har några egna barn.

Jag har även förstått att det bara finns ett enda korrekt sätt att ta hand om ett barn (enligt den just för tillfället delgivande kvinnan) och det är det som är normen. Det är det som är rätt och riktigt - och gud nåde den som skulle göra på annat vis. Om man skulle göra det så har jag lärt mig att då möts man av kritiska blickar fyllda av en massa dolda, tysta budskap, men ändå ack så tydliga sådana. Då känner man sig litegrann som Bosse Håkansson i Mc Donald´s - reklamen, ni vet när han får "the evil eye."....

Själv har jag alltid varit en sann individualist Jag tror på människor och på deras olikheter, och jag tror att det är en tillgång för oss alla snarare än en belastning. Hur skulle världen se ut om alla var och gjorde precis likadant? Vi skulle aldrig nå någon utveckling alls och vi skulle aldrig någonsin komma framåt. Jag tycker det är att föredra att människor är olika. Jag har inte heller något behov att alla andra människor ska tycka som jag, så länge de är villiga att lyssna till mina tankar och åsikter och försöka förstå hur jag tänker. Men jag har inget behov att övertyga folk i min riktning. Folk får vara som de vill och göra som de tycker. Det är ju det som är charmen - att vi alla är olika.

Jag tror också fullt och fast på att alla (i alla fall nästan alla) föräldrar gör det de anser vara bäst för sina barn. Även om de gör olika saker. Så jag kan bara inte förstå det här synsättet som ofta verkar råda att alla ska ta hand om sina barn likadant. Och uppfostra dem likadant. Det är väl upp till varje föräldrarpar att hitta en linje som fungerar för dem utifrån deras trossystem och värderingar - inte att göra vad alla andra anser vara "rätt". För det begreppet finns inte! Det finns inget kollektivt generellt sätt att fostra barn! Det finns bara olika människor med olika bakgrunder som väljer att uppfostra sina barn olika. Men alla ( i alla fall nästan alla) föräldrar älskar ju sina barn och gör det de anser vara bäst för dem. Det är i alla fall den förutsättningen jag går in med.

Jag har vid upprepade tillfällen varit med om ovanstående beskrivet. Andra kvinnor och andra mammor (ofta flerbarnsmammor) som tror sig har patent på barns behov och på barnuppfostran. Jag tar så gärna emot lite allmäna råd och tips, men det jag talar om nu handlar mer eller mindre snarare om en uppläxning om huruvida ett barn behöver just det diskuterade eller inte. Behöver en bebis verkligen den där prylen? Eller så kan det handla om att man inte ska ge barn viss mat, exempelvis burkmat. Eller att man inte kan ha jeans och marinblå kofta på en liten tjej. Eller att man inte ska amma efter att bebisen fyllt sex månader. Sådana löjliga grejer som inte har någon som helst sexuell betydelse.

Och följer man inte normen så blir det ofrånkomligen "the Bosse Håkansson-treatment".

Jag tycker det är märkligt.

Herre Gud, låt folk göra som de vill!

Så varför är kvinnor, och mödrar, så stränga mot varandra i vissa lägen? Det är ett fenomen som inte bara är applicerbart gällande moderskap och barnuppfostran, utan även ute i arbetslivet. Jag har vid flera tillfällen sett vad som händer med den stackars kvinna som på jobbet går från att vara kollega till chef. Plötsligt är denna stackars intet ont anande kvinna lovligt byte och alla har åsikter (oftast negativa) om hur hon sköter sitt ledarskap. Varför kan vi inte hjälpas åt och lyfta varandra istället? Hjälpa varandra? Ta vara på varandras olikheter och olika erfarenheter och dra nytta av varandra?

Nu märker jag att jag låter lite väl negativ, och det är inte meningen. Vi gör ju ofta allt detta, naturligtvis. Absolut. Men inte lika mycket som vi skulle kunna. Jag tycker att det här är ett budskap som vi alla ska tänka på, ur alla synvinklar men inte minst med tanke på vår jämställdhetskamp. Vi kvinnor behöver hålla ihop och hjälpa varandra att komma fram och synas.

Det är kanske sant att det är som nedanstående citat lyder, att:

"Det finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra"