Det är manligt att vara jämställd

Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen handlar om manlighet. Vad är manlighet för mig?

Om jag skulle försöka frammana den riktigt gamla, förlegade bilden av manlighet så skulle jag få upp en bild på en man som är stark med bred torso och stora biceps, viril, brölande av testosteron - ja, typ Tarzan. Jag möter inte så många brölande, testosteronstinna män med höftskynke på Avenyn, speciellt inte i november. Gud ske lov!

En annan lite tristare bild av mannen och manlighet är den där typiska 40-talistmannen: en man som inte tar något ansvar alls för hemmet när han väl kommer hem från jobbet. En man som stolt bär sin träningsoverall, sina tofflor, och som sätter sig framför tv:n och bara glor på sport kvällarna igenom. En man som ölar och sitter och rapar och släpper gas vid sina sportkanaler. Mannen som på reklamfilmen luktar bebisen i rumpan, konstaterar att det är dags för blöjbyte, och sedan ropar på sin fru för att hon ska komma och byta blöja. "- Kerstin!" Ni vet, den typen av man. Det är lätt att skratta när man tänker på den här typen av man, men sanningen är den att dessa reliker faktiskt fortfarande existerar - och i skrämmande många exemplar! Hu! Läskigt...

Det är INTE manlighet för mig. Faktum är att ovan beskrivet är rena motsatsen på manlighet för mig.

Det är manligt att ta ansvar och ta hand om sin familj, och att alltid sätta familjen främst. Det finns så många män som är på jobbet under i stort sett hela sina barns uppväxt, och jag tycker att det är direkt omanligt, för att inte tala om att det också är både ytligt och dumt. Det är manligt att våga ställa upp för sin kvinna i alla lägen. Att tryggt vara en säker hamn för sin kvinna genom livet. Alltså att kunna ta hand om sina relationer. Det är manligt att våga vara jämställd, att dela både vardagens bördor och glädje med sin kvinna och sin familj. Jag menar inte att man måste fördela alla uppgifter millimeterrättvist, jag menar att man hjälps åt med det som behövs göras. Vem som gör vad spelar ju egentligen ingen roll alls. Det är manligt att våga tala om sina problem istället för att gå ut och dricka bärs, vara otrogen och mucka med allt och alla på stan. Det är manligt att erkänna att man inte kan sätta upp den där lampan, att kunna erkänna att man nog faktiskt behöver hjälp med det.

Det mest manliga jag kan tänka mig är en man som är trygg och säker i sin papparoll. Det är manligt med en pappa som byter blöjor på sina barn (till motsats mot vad Anna Anka tycker, då). Det är manligt med en pappa som går upp på natten och gör välling till sina barn. En man som lugnt och sansat kan ta en konflikt och sätta gränser med sina barn. En pappa som kan visa sina barn fysisk kärlek. Det är manligt att vara pappaledig, så mycket man nu kan och har möjlighet till. Personligen är jag absolut inte för att lagstadga hur länge mammor respektive pappor ska vara hemma med sina barn. Det ska inte lagen bestämma. Det ska mammorna och papporna själva bestämma. Så klart. Det är manligt med en närvarande pappa, en pappa som försöker vara där för sina barn genom deras uppväxt och försöker att vara en sund och bra förebild.

Fysiskt sett tycker jag att manlighet kan vara en miljon olika saker. Generellt kan jag säga att jag tycker att det är manligt att ta hand om sig och sin kropp, och det har ingenting med att vara perfekt att göra. Det gör absolut ingenting om en man inte är perfekt (det samma gäller förstås för kvinnor), man kanske till exempel råkar väga lite för mycket eller har behåring på lite väl många ställen. Det gör ingenting. Jag tycker dock att en man (och kvinna) bör göra det bästa av sina förutsättningar. Jag tycker att man ska sköta om sig och vara fräsch. Jag tycker alltså till exempel att det är omanligt att vara skitig, att inte sköta sina tänder, att inte sköta sin hygien, att inte gå och klippa sig när man behöver och liknande saker. Men stora biceps och en vältränad kropp kan jag klara mig utan, det har för mig ingenting med manlighet att göra.

Ungefär så ser manlighet ut för mig.

Hur tänker ni? Vad är manlighet för er?

Bra blogg för föräldrarlediga

Sedan några veckor tillbaka har jag upptäckt en ny bra blogg som heter Aktivitetsakuten. Jag upptäckte den efter ett reportage om den i GP, och sedan dess har jag varit inne och kollat regelbundet.

Idén med Aktivitetsakuten är att skriva och informera om grejer och aktiviteter som händer på stan, allting från hur det står till med skötbord på olika café till vilka babysim som är bra och proffsiga. Man kan hitta olika evenemang på bland annat muséer i stan - alla barnvänliga så klart. Det finns även en almanacka med alla evenemang inlagda, samt finns möjlighet att själv skriva till Aktivitetsakuten och tipsa om olika saker som händer.

Bloggen är riktad till föräldrar(lediga) i Göteborg, om man vill vara ännu snävare så fokuserar den lite extra på Linne´med omkrets, men det finns gott om tips och aktiviteter som täcker hela Göteborgsområdet.

Jag tycker det är en bra blogg med många fräscha tips och idéer på vad man kan hitta på med sin lilla bebis en dag i Göteborg.

Livet är gott

Att sitta vid brasan så här och bara se på elden med ett bra glas vin vid sidan om mig; det är livet det!

Vilken livskvalitet att få sitta här och njuta. Ett av livets små, små, små mirakel som gör det så härligt att leva.

Nya byxor

Jag hittade jättefina byxor till lill-Sessan igår.

De är i jeansmodell med stora fickor bak. Jättetuffa på och med midja som man kan justera. Jag tror jag ska köpa ett par grå till henne oxå. De finns på PoP för 295 kronor. Jag tycker det är prisvärt eftersom hon kommer att kunna ha dem länge och dessutom är det bra färger att matcha med

Jättefina, tycker jag.

Mamma - oro

Sedan jag blev mamma har ordet oro fått en helt annan betydelse. Innan jag fick Moa så pratade jag med väninnor som fått barn som berättade för mig om "den där ljuva och eviga oron". De berättade för mig att: "när du väl själv blir mamma så kommer du att oroa dig för ALLTING farligt som kan hända". Jag måste erkänna att jag tyckte att de var mer än lovligt hönsiga och neurotiska. "Men hallå, ungen måste väl lära sig", tänkte jag. "Chilla nu, för fan!"

Man är en väldigt lugn och förnuftig förälder.

Innan man själv fått barn, vill säga.

Jag läste för några dagar sedan ett inlägg av Ketchupmamman som var väldigt tänkvärt. Det handlade just om allt som man som förälder är orolig för, och hur man kan välja att förhålla sig till den rädslan.

Ketchupmamman har kommit mycket längre i sitt förhållningssätt än jag. Naturligtvis har hon helt rätt, men jag har helt enkelt inte förmått att hitta till hennes ställe än. Hon har ett sunt perspektiv i sin oro och rädsla och hon har massor med självinsikt.

Själv har jag inget perspektiv alls. Jag är fortfarande totalt panikslagen och totalt distanslös i mina rädslor och tankar på vad som skulle kunna hända min lilla Sessa. Det har jag varit sedan hon kom till oss för tio månader sedan. Jag förirrar mig in i alla tänkbara hemska scenarion tills jag inte hittar ut igen. Och vad gör jag då?

Till exempel så kommer jag på den lysande idén att jag försöker förbjuda min sambo att ta med ungen till Dalsland och hans föräldrar en helg. "Det är ju ändå tio mil därifrån till Uddevalla sjukhus och hon fick ju faktiskt influensasprutan så sent som igår. Tänk om hon får biverkningar! Tänk om hon behöver vård! Vad gör du då!? Va? Va?"

Ungefär fem sekunder senare så hör jag själv hur djävla psykopatig jag låter. Till och med rösten är helt psykopatig. Falsett och så lite galen, liksom.

Och så hejdar jag mig. Vilken tur att min M råkar vara världens mest tålmodiga man. Annars hade jag hängt djävligt löst för länge sedan. Han bara tittar på mig och skakar nästan obemärkt på huvudet. Som i knäckebrödsreklamen. Ni vet, den där mamman som inte ätit frukost och goes totaly bananas på sina strumpbyxor för att de maskar sig. Som sonen som kommer in med frukosten, ni vet. Så ser M ut.

Men känslan och klumpen finns kvar i magen. Det är bara när jag inte är med som det blir ett så stort problem att jag inte kan hantera det. När M och Moa ska åka själv. Eller Moa och någon annan. Då är jag inte med och kan ha kontroll på läget. Det är då min oro blir helt proportionslös. Om jag är med så kan jag hantera det. Men när jag inte är det så är jag så fruktansvärt rädd att någonting ska hända min lilla guldklimp. Så fruktansvärt, besinningslöst rädd. Och jag tycker att det är väldigt jobbigt. Jag går omkring och har en enormt katastroftänk hela tiden , och tänker mig inte sällan att det absolut värsta händer. Helt plötsligt är allting farligt. Alla saker, möbler, fordon, djur, plastbitar, matbitar och alla olika ställen på jorden är potentiella dödsfällor. Och det är väldigt jobbigt att gå omkring och tänka så...

Dessa känslor är värst INNAN M och Moa sätter sig i bilen och kör iväg. När det väl kört iväg så går det över.

Ja, jag ÄR en märklig prick, jag.

Jag förstår att jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig till detta, annars kommer det att bli ett stort problem. Speciellt efter hand Moa blir större. Jag kan ju inte, och vill absolut inte, hindra min lilla tjej från att leva. Jag behöver lära mig hantera mina orostankar och mina rädslor.

Det kan möjligen handla om mitt förflutna. Det kan vara så att jag är fylld av katastroftänk för att det värsta faktiskt har hänt mig i mitt liv. Inte en gång utan flera gånger. Det värsta har hänt - alltså kan det hända igen. Jag har läst någonstans att om en person går och bär på katastroftänk på det viset då kan det betyda att den personen fastnat i en krisbearbetning. Personen har fastnat i en sorg och kommer inte vidare.

Kan det vara så? Och hur fan ska jag veta det, i så fall?

Eller är den här proportionslösa rädslan normal när man just fått barn?

Hur känner ni andra mammor och pappor? Hur förändrades ni när ni fick barn? Blev ni mer oroliga? Och hur tacklar ni det, i så fall?

Grattis på namnsdagen, älsklingstjejen!

Idag är det Moas namnsdag. Det bästa lillsnuttan vet just nu är att gå (se filmen ovan). Att gå och att klättra. Jättekul! Hon tröttnar aldrig på att träna, det är fantastiskt att se den glada, nöjda "se vad jag kan-minen" som hon har när hon spatserar omkring med sin gåvagn.

Dagens outfit är jeans från H&M och kofta från PoP.

Lika som bär 2

Kolla in minen som Moa har som jag också hade när jag var liten. Minen där munnen liksom blir ett surt litet streck... Den minen hade jag ofta när jag var fokuserad på någonting. Precis som lilltjejen har.

Och så näsan, som lilla Sessan ärvt av mig.

Dagens outfit består av kjol från H&M Hello Kitty, tröja från Name It samt strumpisar från PoP.